Bloggen flyttar

Från och med nu kommer jag att blogga på inanotherlibrary.se och den här kommer nog att raderas efter hand, så följ mig där i stället. :)

Nytt: på papper och digitalt

Den senaste tidens inköp. Tyvärr kommer jag ha väldigt dåligt med lästid framöver – på fredag har jag en lingvistiktenta, och veckan efter det två Language Proficiency-tentor. Yay. Efter det är det dock relativt lugnt ända fram till nästa kursstart, och då ska jag läsa, läsa, läsa. Eller rättare sagt: då ska jag läsa böcker som inte står med på någon av mina kurslitteraturlistor.

För några dagar sedan anordnade finsk sf-fandom ett bokköps-event för Wizard’s Tower Books. Jag klickade mest in mig där på grund av nyfikenhet, och upptäckte att där finns väldigt mycket intressant. Så nu äger jag e-böcker, men ingen läsplatta. Har läst en och en halv novell av Beyond Binary av Brit Mandelo (red.) på telefonen och, visst, det fungerar, men inte så väl. Men de får ligga kvar i telefonen så länge, eftersom de känns lite mer som riktiga böcker då, än när de bara ligger som filer i en mapp på datorn, som inte ens kan öppna dem.

Titelenkät

Hur känns det?
Saturday.

Hur har din dag varit?
Uppslukad.

Vad har du på dig just nu?
The Mage in Black.

Vad lyssnar du på just nu?
Once Upon a Nightwish.

Vad ser du om du tittar till vänster?
Paper Cities.

Hur är vädret hos dig?
Shades of Grey.

Vad ska du göra i helgen?
The Study of Language.

Vad önskar du dig till julklapp?
Bläckmagi.

Hur ska du fira jul i år?
Among Others.

Hittad hos Bokbabbel. Tog dock bort första frågan, eftersom jag inte kunde hitta någon passande titel.

Om läsplattor och beslutsångest

Jag bestämde mig för evigheter sedan för att köpa en läsplatta eftersom det kan vara bra att ha något att läsa eböcker på. Jag är en hardcore pappersboksälskare™, men det känns som att en läsplatta kan vara ett bra komplement. Problemet är att jag inte kan bestämma mig. Jag vill ha en dedikerad läsplatta, ingen surfplatta eller liknande. Den ska ej ha upplyst skärm. Den ska ej heller vara uppbunden till en specifik bokhandel.

Men fan vad svårt det är att välja. Pris spelar ju till viss del in också – jag vill inte slänga ut hur mycket som helst på en pryl jag inte vet hur mycket jag faktiskt kommer att använda. Jag tvivlar inte på att den kommer att användas, i alla fall till en början – nyhetens behag och så vidare – men jag har tillräckligt många böcker som står och samlar damm utan att behöva lägga en läsplatta + ebokssamling till det egentligen så därför vill jag inte spendera alltför mycket på den.

Just nu lutar det åt en Letto. Den verkar bra, är ganska snygg och framförallt billig. Bättre att köpa en billig läsplatta och testa eftersom jag ju i vilket fall som helst borde kunna läsa på den utan problem även om det finns bättre varianter. Sedan när jag provat och läst en del så får jag väl byta upp mig vid behov när jag faktiskt vet lite mer om vad jag vill ha.

Smutsvackert mörker: The Daylight Gate

The north of England is untamed. It can be subdued but it cannot be tamed. Lancashire is the wild part of the untamed.

The Forest of Pendle used to be a hunting ground, but some say that the hill is the hunter – alive in its black-and-green coat cropped like an animal pelt.

[…]

Stand on the flat top of Pendle Hill and you can see everything of the county of Lancashire, and some say you can see other things too. This is a haunted place. The living and the dead come together on the hill.

Den inledande miljöbeskrivningen sätter an tonen för resten av berättelsen: norra England under 1600-talet då häxhysterin svepte över landet och kvinnor anklagade för häxkonst brändes på bål bredvid katoliker under den protestantiske kungen James Is styre. Berättelsen är på samma gång spretig och tätt sammanvävd, centrerad kring Alice Nutter, en adelskvinna som aldrig tycks tappa sin ungdomliga skönhet trots sin ålder och som försöker skydda en fattig och ökänd familj som anklagas för ha ingått avtal med djävulen och utövandet av trolldom, av vilken två kvinnor redan sitter fängslade i väntan och rättegång och det oundvikliga dödsstraffet.

The Daylight Gate är en bok fylld av kollisioner och kontraster – det vackert beskrivna, om än karga och ödsliga, landskapet konstrasterar med de hemskheter som försiggår där, kärlekshistorien som boken nästan omärkligt centreras kring mot sitt egna tragiska slut, kvinnornas utsatthet och hjälplöshet mot den rädsla och förakt de män som tagit på sig att rena landet från ondska och synd hyser för dem, Wintersons underbara språk mot den smuts och det mörker som genomsyrar hela berättelsen.

Mörk och smutsig är två ord som beskriver The Daylight Gate väl. Stämningen klibbar sig fast, vägrar stanna kvar bland boksidorna. Boken bygger på ett obehagligt tema och Winterson gör det rättvisa. The Daylight Gate är en smutsvacker skildring av häxprocesserna i England, en välskriven roman, och en skräckberättelse som kryper under skinnet.

Hur man definierar riktig litteratur

Frank. But you seem to be under the impression that all books are literature.
Rita. Aren’t they?
Frank. No.
Rita. Well – well how d’ y’ tell?
Frank. I – erm – erm – one’s always known really.

– Educating Rita, Willy Russell

Skalpelldansen

Jonas Lerman är den omåttligt populära skräckförfattaren vars böcker om den galna, illvilliga före detta kirurgen Carl Cederfeldt som kidnappar och skär upp unga tjejer mest för att han tycker det är kul har skapat mycket stor uppståndelse. Samt väckt en del kritik, som Jonas nonchalant besvarar med att ingenting är på riktigt. Tills han en dag upptäcker var hans idéer kommer ifrån.

Första halvan av Skalpelldansen är extremt medryckande, och jag läste den närapå i ett sträck. Jag gillar hur väl Milewski skildrar misstänksamheten och sedan skräcken som sakta kryper på och tar över Jonas, hur han först utan problem skakar av sig alla konstigheter och underliga sammanträffanden och sedan börjar inse att det längre inte går att bortse från att någonting är på gång. Är han galen? Är det någon som spelar ett sjukt spratt med honom?

Dock tycker jag att boken börjar tappa lite ju närmare upplösningen man kommer. Fast det här är, för mig, vanligt förekommande när jag läser skräck; det är mycket mer nervkittlande innan jag vet vad det handlar om, när allting fortfarande är vagt och osäkert. Det okända är alltid mer skrämmande. Med det inte sagt att boken blir tråkig, men skräckelementen går från smygande, vaga antydningar om galenskap till splatterskräck och det är inte riktigt min kopp te. Och detsamma gäller nog för de flesta negativa saker jag kan räkna upp med boken, att de helt enkelt är saker jag personligen inte är så förtjust i.

Återigen, jag hade knappast tråkigt medan jag läste boken. Första halvan var riktigt bra och jag gillar hur boken leker med frågan om var författare får sina idéer ifrån, även om jag inte är helt nöjd med svaret. Precis som Feuerzeug hade jag lite problem med ”new age-biten”, som hon kallar det, och jag är glad att jag var förvarnad. Det fungerar, men det känns aningen långsökt, tyvärr.

”Grab yourself a gun. Welcome to the crew”

Darian Frey är kapten på luftskeppet Ketty Jay och styr över en brokig, oregerlig besättning som alla är på flykt från något, inte minst Frey själv. De hankar sig fram på mer eller mindre olagliga uppdrag och super och spelar sedan bort större delen av förtjänsten. En dag får Frey erbjudandet om att anta ett uppdrag som verkar alldeles för bra för att vara sant – minimalt med arbete och extremt välbetalt. Men trots sina farhågor så bestämmer sig Frey för att ta jobbet, och det dröjer inte länge innan alla dessa besannas och Frey och hans besättning finner sig på flykt undan myndigheterna och mordanklagelser.

Retribution Falls är en fartfylld och hårdkokt space-western med steampunkiga inslag och späckad med Firefly-referenser. I min mening är närapå halva nöjet med boken att leta upp dessa, speciellt när det gäller karaktärerna. Till exempel så Frey är Captain Malcolm Reynolds minus så gott som alla Mals sympatiska egenskaper. River och Simon Tams motsvarigheter är fantastiska, men mer än så tänker jag inte avslöja.

Dock är antagligen Retribution Falls en trevlig bok även om man inte har sett eller bryr sig  det minsta om Firefly. Som sagt är tempot högt och som läsare har man inte tid att bli uttråkad, även om jag tycker att det är lite väl låg nivå på humorn emellanåt, samt att Woodings berättarteknik kan behöva poleras en aning – främst när det gäller tillbakablickarna. Men överlag är det en underhållande, actionspäckad roman fylld med osympatiska karaktärer som man inte kan låta bli att tycka om lite ändå. Samt hålla på, fastän ingenting någonsin riktigt går vägen för dem.

”Det var sådant ditt liv var, en föreställning, en uppvisning”

Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg är en kort roman på 170 sidor, en vacker liten bok med blå försättsblad, tryckt på tjockt, fint papper. Det är en berättelse om vad ord som mänsklighet och normalitet egentligen betyder. Den tar inte långt tid att läsa men stannar sedan kvar i medvetandet länge, länge och skaver.

Berättelsen centreras kring Kristina Katarina Larsdotter, kallad Stor-Stina, som levde under 1800-talets första hälft. Redan som nyfödd var hon för stor för sin ålder och hon slutade inte att växa. Som vuxen reste hon runt först i Sverige och sedan också övriga Europa som en del av impressarion Wolfgang Wolftensteins föreställning där människor med avvikande utseende visades upp för folkmassorna som monster, djur, något lägre stående än människor.

Du beskrivs som ett under, ett missfoster, ett utslag av naturens nyckfullhet, ett monster. Var du verkligen en kvinna, var du verkligen av den lapska stammen? Var du verkligen en människa?

Stor-Stina har varit en kuriositet hela sitt liv, van vid stirrande blickar och gapande munnar, och inte ens genom sin död lyckas hon undkomma att utgöra ett spektakel. Hennes kropp grävs upp och förs till Stockholm för att obduceras inför publik, och boken berättar också om andra obduktioner av deformerade människor, obduktioner som vetenskapsmännen hoppas på äntligen ska ge svaret på vad mänsklighet egentligen består i. Obduktioner som i slutändan, utan undantag, gör dem besvikna. Här skymtar också rasbiologins början – skallar som mäts och försöken att dela upp och kategorisera mänskligheten för att förstå sig på den.

Boken är skriven i en rättfram, saklig ton. Den berättar om Stor-Stinas ensamhet och utsatthet, beskriver obduktioner i ohygglig detalj, återger folkhopens reaktioner och vetenskapsmännens tankar och åsikter kring de vanskapta utan värdering eller betoning. Det känns inte som att någonting i berättelsen lyfts fram eller betonas för att skapa obehag, äckla eller skrämma – Hagberg låter berättelsen tala för sig själv. Inte så att språket är karaktärslöst eller inte tillför berättelsen något. Tvärtom. Men det tar inte över, trots att boken är skriven i andra person singular, vilket gör att man som läsare inte kan låta bli att komma berättelsen och dess karaktärer nära inpå livet.

Rekviem för en vanskapt är en svår bok att släppa taget om. Här finns inga egentliga monster, utan bara människor och deras omättliga aptit på och förundran inför allt som är avvikande och deras behov att distansera sig från detta, samt de människor som, på grund av ”naturens nyckfullhet”, utsätts för deras skräckblandade intresse.

Men hans historier, som alltid handlade om döda och vanställda, tog alltid slut, och föreställningen började på nytt.

Lägesrapport

Senaste böckerna jag läste: Igår läste jag ut Coraline av Neil Gaiman till min kurs i sf och fantasy. Innan det läste jag underbara Amatka av Karin Tidbeck.

Böcker jag läser just nu: Har precis påbörjat Retribution Falls av Chris Wooding. Firefly-referenser, ffs!

Böcker jag ser fram emot: Jag är tråkig och ser sällan fram emot kommande böcker – det känns som om jag har nog att läsa ändå – men två böcker jag gärna skulle vilja ha nu är Blood Oranges av Caitlín R. Kiernan som kommer ut i början av nästa år, samt Errantry: Strange Stories av Elizabeth Hand som utkommer nästa månad.

Senaste filmerna jag såg: Jag såg Scott Pilgrim vs. the World för några kvällar sedan. Rolig och trevlig film överlag, även om jag tycker att den tappade ordentligt i slutet.

Filmer jag ser fram emot: Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill se The Hobbit eller ej. Jag kommer antagligen göra det till slut ändå, men jag tvivlar på att jag kommer att slänga mig över den på premiären. Annars har jag ingen aning om vilka filmer som är på g.

Senaste teveserierna jag såg: Teen Wolf, fast det var ett par månader sedan. Massor av skit jag stör mig på, men Stiles Stilinski, samt Derek Hales deathglares, gör den ändå värd att titta på.

Teveserier jag längtar efter: Spartacus! Jag vill ha tredje säsongen nu, fast samtidigt inte eftersom det är den sista. Jag är också väldigt nyfiken på Steven DeKnights nästa serie, Incursion – jag hoppas att han är lika bra på sf som våldsporr, men det lär dröja ett tag innan den dyker upp. Tredje säsongen av Teen Wolf ser jag också fram emot. Och inte för att det är en ny serie, men någon gång när jag ha tid och ork att ge mig in på en mastodontserie ska jag se Buffy.

Musik jag lyssnar på just nu: Slayer. Allra främst ”Cult” och ”Bloodline” – de låtarna går i princip på repeat för tillfället. Jag är fortfarande helt nedkärad i Nightwishs senaste album så det spelas också en hel del. Enligt last.fm spelas även ”Fuck You” med Damageplan ganska ofta också.

Musik jag ser fram emot: Jag tycker att det är hög tid för ett nytt Tarot-album alternativt ett från Ayreon, men det verkar inte hända så mycket i vardera lägret just nu tyvärr. I övrigt har jag dålig koll, men jag tror av Tobias Sammet håller på att spela in ett nytt Avantasia-album och det ska bli kul att höra.

Enkät hittad hos Glorybox.