Skalpelldansen

Jonas Lerman är den omåttligt populära skräckförfattaren vars böcker om den galna, illvilliga före detta kirurgen Carl Cederfeldt som kidnappar och skär upp unga tjejer mest för att han tycker det är kul har skapat mycket stor uppståndelse. Samt väckt en del kritik, som Jonas nonchalant besvarar med att ingenting är på riktigt. Tills han en dag upptäcker var hans idéer kommer ifrån.

Första halvan av Skalpelldansen är extremt medryckande, och jag läste den närapå i ett sträck. Jag gillar hur väl Milewski skildrar misstänksamheten och sedan skräcken som sakta kryper på och tar över Jonas, hur han först utan problem skakar av sig alla konstigheter och underliga sammanträffanden och sedan börjar inse att det längre inte går att bortse från att någonting är på gång. Är han galen? Är det någon som spelar ett sjukt spratt med honom?

Dock tycker jag att boken börjar tappa lite ju närmare upplösningen man kommer. Fast det här är, för mig, vanligt förekommande när jag läser skräck; det är mycket mer nervkittlande innan jag vet vad det handlar om, när allting fortfarande är vagt och osäkert. Det okända är alltid mer skrämmande. Med det inte sagt att boken blir tråkig, men skräckelementen går från smygande, vaga antydningar om galenskap till splatterskräck och det är inte riktigt min kopp te. Och detsamma gäller nog för de flesta negativa saker jag kan räkna upp med boken, att de helt enkelt är saker jag personligen inte är så förtjust i.

Återigen, jag hade knappast tråkigt medan jag läste boken. Första halvan var riktigt bra och jag gillar hur boken leker med frågan om var författare får sina idéer ifrån, även om jag inte är helt nöjd med svaret. Precis som Feuerzeug hade jag lite problem med ”new age-biten”, som hon kallar det, och jag är glad att jag var förvarnad. Det fungerar, men det känns aningen långsökt, tyvärr.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Skalpelldansen

  1. Andreas skriver:

    Hur är spänningen om man jämför med en Koontz-bok i form av t.ex. Draktårar, Vintermåne eller Väktare?

    • Anna skriver:

      Jag har inte läst någonting av Koontz så det kan jag tyvärr inte uttala mig om.

    • Simon skriver:

      Jag gillar Koontz (ibland iallafall) men han lider verkligen av det där med att det är mer skrämmande ju mindre jag vet om vad som pågår. Jag och min kompis Lotta brukar ofta kommentera apropå honom att det bara är en fråga om när en bok av honom ska sluta vara läskig pga att han avslöjar/beskriver för mycket. Typ hans ”Watchers”; hur skrämmande som helst fram till när de hittar (SPOILER!!!) The Outsiders lilla hemliga grotta och hans kärlek till Musse Pigg blir uppenbar (det enda han sammankopplar med att någon tycker om honom). Varpå jag tycker synd om monstret och det inte känns skräckinjagande alls längre. Fortfarande en bra bok, men skräck efter det? Nix pix :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s