Manetsex och böcker som förblir outlästa

Det finns olika anledningar till att man lägger ned en bok outläst. En är riktigt, riktigt dåliga sexscener. Och ja, det låter lite som att han våldtar henne. Men så var det inte, för det var en överjordisk, mycket ond vampyrsjäl (eventuellt Dracula själv) som tvingade honom. Så det så.

Om någon vill ha ett exemplar av Ancestral Hungers av Scott Baker, komplett med manetsex, säg till.

Feuerzeug utförde för övrigt en mycket vetenskaplig undersökning på Twitter för att ta reda på om det finns någon som tycker sexscenen är sexig. Som tentakelporr skulle den tydligen ha fungerat.

Någon dag när jag har tid och ork ska jag nog skriva ett seriöst inlägg om varför den här typen av beskrivningar av kvinnors kroppar stör mig så mycket.

”En stad är en maskin för längtan”

Karma Boulevard har, som jag förstått det, marknadsförts som urban fantasy, vilket jag tycker känns smått missriktat, även om boken innehåller en hel del element som förknippas med urban fantasy-genren. Jag skulle snarare placera den i new weird-facket, bredvid författare som China Miéville och Jeff VanderMeer. Och inte bara rent genremässigt; Anna Kerubis debutroman är en fantastisk berättelse, försatt i och centrerad kring betongdjungelstaden Nya Ionah som jag efter bara några kapitel faller pladask för. Staden är ett virrvarr av trassliga telefonledningar, gator med underliga namn, bokhandlar som sväljer besökare levande, tåg som tar en tillbaka i tiden, besynnerliga kulter och religioner, spökträd och mjölkbarer. Och överallt finns Motorvägen närvarande, vilken ingen riktigt vet var eller vad det är, förutom dess försvunna skapare Tobias.

Nya Ionah är en stad som handlar om minne. Dess invånare är besatta av minne, kanske för att de inte har råd att hålla sig med så många egna: staden förändrar sig från dag till dag, stadskartan åldras snabbare än morgontidningen och inga sanningar är giltiga till nästa år. Stadens invånare förälskar sig i minnen, de går till krig för minnen och framför allt så handlar de med minnen. Vid de livliga tvärgatorna kring Karma Boulevard pågår den illegala minneshandeln, ju mer illegal desto länge bort från boulevarden man kommer.

–

Några kvarter från Karma Boulevard ligger en gata som saknar namn. Antingen heter den inget, eller så är namnet omöjligt att minnas: ingen vet vilket, alla vet bara att inga namn fäster på den. Det går inte ens att kalla den Namnlösa gatan så att någon annan förstår vad man talar om, den går bara att beskriva i relation till sin omgivning.

Varje kapitel är en liten berättelse i sig, även om det finns en röd tråd som sträcker sig genom hela boken – ibland är den väldigt tydlig och ibland befinner den sig undanskymd i bakgrunden. Dock är ramberättelsen av mindre intresse än utforskandet av staden och dess invånare. Som läsare kastas man rakt in i handlingen och till en början försöker jag hänga med i vad som händer, men efter ett par kapitel så lutar jag mig bara tillbaka och väntar på vad som dyker upp härnäst, vilken gränd eller gata eller stadsdel som utforskas på nästa sida.

En stad är till för att människor ska få glimtar av varandras liv. En stad är en maskin för längtan. Därför dör staden när människor inte vågar låta sina tankar vandra fritt längre, när människor inte vågar röra sig nattetid. En stad kan inte vara försiktig, en stad kan inte vara återhållsam. En stad måste alltid vara beredd att säga ja, eller åtminstone ha sinnesnärvaro nog att titta åt andra hållet. En stad kan inte vara nykter, kysk eller sparsam. Betänkligheter är den värsta sjukdom som en stad kan drabbas av.

Karma Boulevard är en underbart surrealistisk resa genom en lika surrealistisk stad och när jag når sista sidan vill jag ha mer. Mer konstigheter, mer av Nya Ionah, mer av dess fascinerande invånare. Dessutom så tycker jag att det är så roligt att den här typen av fantastik skrivs och ges ut i Sverige. Mer sådant, tack.

”Because stories are like mirrors”

För mig är Charles de Lint synonym med feel good-berättelser. Jag vet inte riktigt varför, för hans romaner – åtminstone de som är skrivna för vuxna – är stundtals både mörka och hemska, men ändå så finns alltid där en slags genuin, upplyftande hoppfullhet. Someplace To Be Flying utspelar sig likt största delen av hans berättelser i Newford, en fiktiv stad befolkad av kråkflickor, djurfolk, konstnärer och hemlösa. Samt vanliga människor också, men dessa ser man inte så mycket av. Det är en av sakerna jag uppskattar med de Lints böcker: att de utspelar sig bland människorna som befinner sig i periferin av den ”vanliga” världen; människor som hamnat lite utanför samhället, antingen frivilligt eller på grund av sina omständigheter.

Someplace To Be Flying är till en början en ganska rörig bok. Berättelsen hoppar mellan en mängd olika karaktärer, varav flera inte tycks ha någon koppling överhuvudtaget. Sakta men säkert börjar dock den röda tråden dyka upp bland alla sidospår och kringelkrokar i historien. Boken börjar med att en ung man vid namn Hank ser en kvinna bli misshandlad och bestämmer sig för att ingripa. Kvinnan heter Lily och är en fotograf som börjat intressera sig för myterna kring ”the animal people”. Detta får gamla konflikter mellan djurfolket att blossa upp på nytt, sår som aldrig riktigt läkt att öppnas upp igen. Detta är dock bara inledningen på boken – som sagt så tar det ett litet tag att nysta upp berättelsen.

Hur mycket jag än gillar att göra just det så blir jag lite trött på det när jag listar ut hur allt hänger ihop mycket tidigare än bokens karaktärer gör det. Problemet är att de skulle räkna ut alltsammans och slippa åtminstone en del av bekymren om de bara pratade med varandra. Några av karaktärerna sitter inne med flera av svaren, men kommer bara med vaga antydningar eftersom det egentligen ”inte är deras sak att berätta” eller något som någon annan karaktär ”måste upptäcka/utforska på egen hand”. Jag kan köpa det till en viss gräns, men efter ett tag blir jag mest irriterad på att de bara krånglar till det ytterligare för sig.

Denna lilla invändning till trots så är Someplace To Be Flying både en mycket trevlig bok att återvända till Newford igenom och en bra berättelse i sin egen rätt. Speciellt gillar jag de två kråkflickorna Maida och Zia som för min del dyker upp för första gången här. De är för det mesta underhållande och okynniga, men långt ifrån fullt så oskyldiga och ofarliga som man luras att tro när Maida sitter och dricker te som består enbart av socker eller när de flamsar omkring och avslutar varandras meningar. Vissa delar av persongalleriet är dock lite mindre intressant och jag tycker att de Lint tyvärr tappar bort Hank och Lily litegrann; ju närmare slutet jag kommer desto mindre bryr jag mig om dem. Men, som sagt, det är små invändningar mot en i övrigt bra bok.

Nytt i bokhyllan

Blod och framtidsmönster: The Pattern Scars

I walk slowly, because I feel heavy and strange. The Path ripples, and I dig my toes in, between steps. When I glance to either side I see other roads – so many, too many; which is the one I should follow? They are silver snakes, writhing, making me even dizzier. They all wind up to Laedon’s eyes. I stop, sway.

Nola är en otherseer, vilket betyder att hon har förmågan att se andra människors framtid, och hon arbetar som sierska på en bordell i staden Sarsensay. Till en början betraktar hon sin förmåga som en gåva, närapå en leksak, men när hon lämnar bordellen lär hon sig vad man kan åstadkomma med hjälp av otherseeing och vilken makt kraften för med sig.

The Pattern Scars är en bok om maktlöshet – den börjar med att protagonisten, Nola, säljs till bordellen av sin mor som precis upptäckt att hennes dotter kan othersee. På bordellen lever Nola åtminstone en bit ifrån den fattigdom hon fötts in i och hon har både vänner och arbete. Men sedan börjar sierskor mördas, och Nola förs bort av den karismatiska Orlo som påstår att han är mördaren på spåren men att hon måste hålla sig undangömd tills vidare. Nola dras allt längre in i en härva av lögner, förräderi och förbjuden magi utan att kunna göra något åt det. Hon är en spelpjäs, en utsatt flicka vars drömmar om ryktbarhet och rikedom utnyttjas. Caitlin Sweet skickligt lyckas skildra Nolas nästan totala maktlöshet utan att få henne att framstå som svag – hon framstår enbart som ett offer för omständigheterna och inget annat.

En annan sak som är imponerande är fantasyklichéerna Sweet lyckas smyga in som man som läsare knappt lägger märke till – som exempelvis profetian och de mytomspunna hjältarna som ska rädda världen – om än uppochnedvända nästan bortom igenkännlighet. Dessutom så gillar jag hur otherseeing fungerar, speciellt de förbjudna områdena av det – det är både originellt och lagom makabert. Ytterligare en sak hon lyckas med är att ge mens en slags magisk signifikans när det gäller utövandet av otherseeing utan att det får mig att vilja slänga boken i väggen eller känna mig generad å författarens vägnar och det är i sanning en bedrift.

Bokens största styrka ligger dock just i skildringen av Nolas utsatthet, och speciellt i början av boken när hon precis förts bort från bordellen och någonting med hela situationen känns så fel utan att man riktigt kan sätta fingret på vad. Liksom Nola som dras djupare in i sin maktlöshet och de förbjudna områdena av otherseeing utan att vare sig kunna eller riktigt vill motstå, dras man som läsare in i berättelsen som sakta men säkert nystas upp.

Kongressrapport: Kontrast, Uppsala, 2012

Så, Kontrast är över, samtliga kongressdeltagare har återvänt hem, vardagen har återinträtt, allt plugg man försummat under helgen gör sig påmint, och man befinner sig i ett zombiefierat tillstånd av post-kongresströtthet. Det har varit en otroligt rolig helg, och kommittén ska ha ett stort tack för den fantastiska kongress de anordnat.


Öppningsceremoni.

Jag var inte i Uppsala förrän vid sex och hann bara anmäla mig, checka in, hälsa på lite folk och dumpa packningen innan det var dags för öppningsceremonin, där bland annat Swecons ande släpptes ut. Sedan åt jag en hastig middag på Burger King tillsammans med Arina innan vi skyndade oss tillbaka för att hinna se hedersgästintervjun med Peter Watts. Han var mycket underhållande att lyssna på, och berättade bland annat att en bekant till honom sagt: ”Whenever my will to live gets too strong, I read Peter Watts.” Jag förstår vad personen ifråga menar.

Efter det var det dags för min första programpunkt, både på kongressen och någonsin: Fantasy With a Twist, tillsammans med Joe Abercrombie, Anders Björklund och Linnea Anglemark. Jag kände mig lite lätt bortkommen och överflödig, men Fia på Boktimmen påstår att jag framstod som en ”välverserad paneldeltagare”, så uppenbarligen gick det bättre än vad jag trodde. Jag hade ett mål med paneldiskussionen och det var att inte dra upp att jag tycker att Abercrombies böcker är sexistiska. Det gick bra, ända fram tills publiken fick ställa frågor och Feuerzeug fick ordet. Hon frågade varför jämställdhet fortfarande ses som en twist trots att det inte borde vara det och Abercrombie svarade att naturligtvis så hade hon rätt, kvinnor borde finnas med i klassisk fantasy i lika hög grad som män och så vidare. Jag kunde inte låta bli att påpeka att den inställningen knappast märks i hans böcker och tog upp The Heroes som exempel. Sedan var tiden slut och när jag var på väg ut ur salen kom Feuerzeug, Bokstävlarna, Skuggornas Bibliotek och Any Moment Called Now fram och presenterade sig och vi spenderade en bra stund med att diskutera könsroller i fantasy och sedan cirka tusen andra saker. Resten av kvällen förflöt på ungefär samma sätt – nya trevliga människor och massor med nördprat – tills jag gick och lade mig. Jag twittrade entusiastiskt om den gigantiska kudden på hotellrummet, men den var sådär att sova på, tyvärr. Vilken besvikelse.

Programplanering.

Jag började lördagen med att planera resten av helgens programpunkter och sedan äta frukost tillsammans med Arina, Therése och SocialistSimon. Vi diskuterade Catahya, bokbloggar och zombier. Bra frukost, med andra ord. Efter det så gick jag på en föreläsning om hur hjältinnor avbildas på omslag till science fiction- och fantasy-litteratur. Många intressanta och roliga omslag, men jag tyckte att föreläsningen kunde ha varit aningen mer analyserande än typ: ”Titta, vilken stark kvinnlig karaktär de avbildat här – hon har ett vapen!” Å andra sidan så sade föreläsaren att det inte var det föreläsningen skulle handla om innan hon började, så jag var ju förvarnad. Dock tyckte jag att det var intressant när hon förklarade att kvinnor på omslag ofta har så stora bröst för att det ska vara enkelt att rent visuellt skilja på män och kvinnor.

Jag och ett gäng bestående av till största delen bokbloggare gick och åt lunch på en sushirestaurang som vi fick möblera om litegrann för att vi alla skulle få plats vid samma bord. Jag rusade dock tillbaka lite tidigare än resten av gruppen för att vara i god tid till min nästa programpunkt: en föreläsning om metal och fantastik, som jag höll tillsammans med Bellis.

Engagerad publik (bild tagen av Bellis).

Vi hade väntat oss att det skulle sitta runt fem personen i publiken. Sammanlagt var det hundra stycken och vi fick ha dörren öppen så att folk kunde stå ute i korridoren och lyssna. Vi presenterade kort kopplingen mellan fantastik och metal genom tre exempel var. Mina var Painkiller med Judas Priest, Into the Storm med Blind Guardian och Scaretale med Nightwish. Jag lovade även att publicera en mer övergripande och fördjupad fortsättning här på bloggen och den dyker förhoppningsvis upp om några dagar.

Bokinköp.

Efter det så kommer jag knappt ihåg vad jag ägnade resten av lördagseftermiddagen åt. Jag fick böcker signerade av Peter Watts och Caitlin Sweet, tittade på en panel om steampunk, pratade med folk, åt pizza tillsammans med ett gäng Catahyaner och gick sedan på release party för Joe Abercrombie, Kelly Link och Karin Tidbecks nya romaner. Någonstans däremellan köpte jag även en hel hög med böcker.

Dagens sista programpunkt var NoFF-auktionen, som hölls av Bellis och Fia, där bland annat ett ihopvikbart tangentbord och en badmössa auktionerades ut. Fia lyckades dessutom sälja tre David Eddings-böcker genom att beskriva Belgarion the Sorcerer som en grekisk tragedi. Efter det plockade hon ihop två dystopier samt en bok med titeln The Seduction. Bellis påstod att han hade skrivit boken och att den handlade om att förföra kvinnor. ”Det är alltså också en dystopi”, sade Fia och fick snabbt bokpaketet sålt.

Det bästa i omslagsväg ur Alvarfondens antikvariat.

Resten av kvällen förflöt ungefär som den första. Jag lämnade människorna jag stod och pratade med obevakade i någon minut för att gå på toaletten och när jag kom tillbaka pratade de spel och gamla datorer. Det är inte riktigt min grej så jag förflyttade mig till gruppen bredvid och förhörde mig om vad de pratade om. ”BDSM-sex”, fick jag till svar, så jag stannade där. Det visade sig handla om Ola Wikanders Serafers drömmar och att en av de närvarande var Wikander själv. Simon beskrev skämtsamt boken som ”50 Shades of Grey, fast tvärtom” eftersom kvinnan i förhållandet tydligen var dominant. Ytterligare en anledning att läsa den boken.

Vid tolv flyttades kongressen ned en våning och jag hamnade i lobbyn, först inbegripen i en diskussion om klassisk fantasy, sedan om metal, och därefter Firefly med en rad olika människor. Någon gång vid tre erkände jag mig besegrad och gick och lade mig. Tog den lilla kudden den här gången, men det var alldeles för mjuk för att vara bekväm. Kuddjakten fortsätter.

Joe Abercrombie och Ylva Spångberg.

Söndagen började med en intressant paneldiskussion som hette Science Fiction and the Scientist, och efter den gick jag, Arina och Therése till Wayne’s för att fika. Efter det var det dags för hedersgästintervjuer. Först ut var Abercrombie, som bland annat avslöjade att de flesta av hans stridsscener är självbiografiska och att hans nästa projekt inkluderar zombie romance samt octopuses vs. polar bears. Sedan var det Kelly Links tur att bli intervjuad och hon pratade om skrivrutiner och YA och berättade att hon är tre noveller i från en ny samling.

Kelly Link och Karin Tidbeck.

Jag hade tänkt att strunta i lunch eftersom jag inte riktigt hade tid med det enligt min planering, men sedan så insåg jag att det är ganska bra att få i sig något när man är på kongress så jag gick ut för att hitta något ställe att köpa en macka eller liknande. Snubblade dock över Simon och efter en stund dök även Sara upp och vi diskuterade novellskriveri en stund innan jag återupptog jakten på lunch. Sprang in på Wayne’s i förhoppningen om att det skulle gå fort och beställde en macka. En väldigt ambitiös macka, visade det sig, för den skulle in och ut ur smörgåsgrillen upprepade gånger och vridas och vändas på att all oändlighet innan jag till slut fick den.

Mycket ambitiös macka.

Efter att macka var uppäten var det dags för kongressens sista och antagligen också bästa panel – The Body in Science Fiction. ”The human body is in SF what horses are in fantasy: only a means of transportation,” är ett minnesvärt citat från den diskussionen, av Torill. Efter panelen var det avslutningsceremoni. Swecons ande fångades in igen och statyetten överlämnades till nästa Swecons kommitté.

Anna Davour, Torill Kornfeldt, Peter Watts och George Berger diskuterar hur kroppen framställs i sf.

De kongressmedlemmar som fortfarande var kvar förflyttade sig till Pipes of Scotland för middag och dead dog-party. Det var mycket trevligt, om än lite bitterljuvt eftersom helgen närmade sig sitt slut. Jag diskuterade machomän och Spartacus med Abercrombie. Han tycker den serien är asbra. Ingen är förvånad. Efter det fick jag agera paparazzi när Fia vill ha en bild på sig själv och Abercrombie och jag lyckades fånga hennes gestikulerande försök att förklara hur kameran fungerar.

Dead dog-party.

Någon gång efter tio gick vi vidare till O’Connors, där idén till metal och fantastik-föreläsningen föddes för nästan ett år sedan. Jag stal Simons eminenta hatt och blev därefter korsförhörd av Fia som bestämt sig för att lära känna mig grundligt. Dessutom diskuterades Finncon 2013 och jag är väldigt frestad att åka. Vid tolv lämnade jag puben för att gå tillbaka till hotellet. Jag gick bara åt fel håll två gånger. Denna natt sov jag på kudde nummer tre som jag misstänker endast låg på sängen i dekorativt syfte. Den var perfekt.

Det vackra halsbandet jag köpte i Undrentide-montern.

På måndagen gick jag upp tidigt för att hinna och duscha och packa innan frukost. Till min förvåning lyckades jag trycka ned samtliga böcker i väskan. Frukosten blev långdragen, och sällskapet byttes ständigt ut. Jag, Arina och Simon diskuterade bloggande med två människor jag tyvärr aldrig fick namnet på, och någon timme senare lyckades jag, Simon och Fia övertyga Bellis om att hen är ett ganska användbart ord ändå. Under frukosten vinkade både Joe Abercrombie och Kelly Link till mig. Blev smått star-struck. När vi återvände till våra rum upptäckte jag att jag och Arina bott granne med Simon och Fia utan att veta om det.

Min vistelse i Uppsala avslutades med en promenad till tågstation i sällskap av Fia och Simon där vi gick och höll den sista spillran av Kontrast vid liv. Vi mötte även Johan Anglemark och Fia och Simon frågade om råd angående att arrangera kongresser. Innan jag letade upp min busshållplats sprang jag in på Pressbyrån för att köpa färdkost och hamnar i en nördig diskussion om vilka äpplen som är bäst med kassabiträdet när jag ska betala. Ett passande avslut på en nördig helg.

Tack till samtliga för en fantastiskt rolig kongress!

Kontrast

I morgon är det dags för Kontrast! Tre dagar intensivt fantastiknörderi! Woho!

Jag är aningen hysterisk, eftersom morgondagens tidsschema är extremt pressat (vem lägger in viktiga seminarium samma dag som Kontrast börjar? Totalt ologiskt ju) och jag är övertygad om att jag missat att packa ned något viktigt – typ min hjärna eller underkläder – men det kommer bli så jävla bra ändå. Dock är jag inte i Uppsala förrän vid sex så jag missar tyvärr några timmar, inklusive bokbloggarträffen. Men förhoppningsvis så hinner jag träffa bokbloggare ändå.

Och om någon vill höra mig babbla om saker så sitter jag med i en paneldiskussion om ”Fantasy With a Twist” imorgon klockan 21.00 och håller ett föredrag om metal och fantastik på lördag klockan 15.00. Jag kommer dock antagligen babbla en hel del däremellan också, vare sig ni vill höra det eller ej.

Nu ska jag packa det sista, och påbörja Caitlin Sweets The Pattern Scar. Godnatt.

Dagens läsning: fiktiv och icke-fiktiv facklitteratur

Idag försöker jag motivera mig själv till att göra klart veckans kulturstudieuppgift genom att läsa en del i kompendiet, svara på medföljande frågor och därefter ta en paus för att läsa en novell ur The Thackery T. Lambshead Cabinet of Curiosities av Ann & Jeff VanderMeer (red.).

Jag har bara läst introduktionen och de tre första novellerna än så länge, och hittills är jag mest imponerad över de fantastiska illustrationerna. Antologin verkar vara betydligt mer sammanhängande än vad antologier i regel är – samtliga berättelser handlar om innehållet i det Cabinet of Curiosities som nämns i titeln och den framlidna samlaren Thackery T. Lambshead som det tillhörde. Upplägget känns föga förvånande väldigt VanderMeerskt och påminner mig en hel del om City of Saints and Madmen, med sitt fiktiva facklitteratur-format.

”I have a battle to die gloriously in”

Unionens arméer marscherar norrut där Black Dow samlat sina egna krigare för det kommande slaget. Berättelsen utspelar sig under några få dagar av intensiv krigföring, och fokuserar på tre karaktärer: Gorst dan Bremer, kungens vanärade, föredetta livvakt som bestämt sig för att försöka vinna tillbaka sina forna ära i kriget, hur mycket blod och död det än behövs; Curnden Craw, som stridit större delen av sitt liv och som bara försöker göra det rätta, vad det nu än är; och Prins Calder, som är gladast om hans svärd förblir i skidan och hans stövlar slipper bli leriga, men som är ute efter tronen hans far förlorade till Logen Ninefingers och som sedan stals av Black Dow.

Krig, lera, män som avskyr krig men som strider ändå, inkompetenta befäl, desillusionerade soldater, blod och död – Abercrombie har sitt upplägg och han håller sig till det. I hans tidigare fyra böcker har det fungerat. Inte så denna gång. The Heroes är i princip en sämre version av Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, minus allt som inte är stridigheter. Curnden Craw är en tråkigare kopia av Logen Ninefingers, medan Gorst dan Bremer i väldigt hög grad påminner om Glokta.  Av de 74 karaktärer som hjälpsamt listats i början av boken och som dyker upp i den är fyra kvinnor. Om vi bortser från alla andra anledningar till varför det borde finns fler kvinnliga karaktärer än så med, så skulle det det vara så mycket enklare att hålla isär karaktärerna om inte alla var män. Bittra, krigströtta, leriga män. De flyter ihop till en enda massa och jag bryr mig till slut inte om någon av dem.

Inte bara misslyckas Abercrombie med de flesta karaktärsporträtten i boken, utan han tar inte ens till vara på de bra karaktärer han redan har skapat. Caul Shivers som är med först i The First Law-trilogin och sedan får ännu mer plats i Best Served Cold och som jag alltid har gillat står här mest bara och blänger hotfullt på folk.

Abercrombies humor är åtminstone relativt intakt, så emellanåt lyckas boken faktiskt få mig att le lite. På det hela taget är dock bokens största förebehåll att den ser snygg ut i bokhyllan bland sina fyra betydligt bättre föregångare. Och hur mycket jag än gillar snygga böcker, så är det inte mycket ett tilltalande omslag kan göra för att förbättra mitt intryck av The Heroes. Tyvärr.

Konsekvenser av att plugga engelska

Titta, jag läser icke-fantastik! Bra icke-fantastik också. Som jag sade till en vän: jag blir alltid smått förvånad när jag upptäcker att det finns böcker utanför fantastikgenrerna jag gillar. Inte så att jag är övertygad om att allt som inte innehåller rymdskepp och sekundärvärldar är skit, utan mest på grund av att jag inte tror att det passar mig.

Nu måste jag läsa icke-fantastik vare sig jag vill eller inte, eftersom en litteraturdel ingår i min engelskkurs. Förra veckan läste vi noveller och nu Digging to America, en roman som jag ärligt talat aldrig skulle ha plockat upp på eget bevåg, fastän jag tyckte om den.

Nu borde jag antagligen skriva något om hur jag har fått insikt i hur bra icke-fantastisk litteratur kan vara och att jag ska försöka läsa mer sådant även utanför skolarbetet, men det kommer jag antagligen inte göra så jag låter bli.