”Because stories are like mirrors”

För mig är Charles de Lint synonym med feel good-berättelser. Jag vet inte riktigt varför, för hans romaner – åtminstone de som är skrivna för vuxna – är stundtals både mörka och hemska, men ändå så finns alltid där en slags genuin, upplyftande hoppfullhet. Someplace To Be Flying utspelar sig likt största delen av hans berättelser i Newford, en fiktiv stad befolkad av kråkflickor, djurfolk, konstnärer och hemlösa. Samt vanliga människor också, men dessa ser man inte så mycket av. Det är en av sakerna jag uppskattar med de Lints böcker: att de utspelar sig bland människorna som befinner sig i periferin av den ”vanliga” världen; människor som hamnat lite utanför samhället, antingen frivilligt eller på grund av sina omständigheter.

Someplace To Be Flying är till en början en ganska rörig bok. Berättelsen hoppar mellan en mängd olika karaktärer, varav flera inte tycks ha någon koppling överhuvudtaget. Sakta men säkert börjar dock den röda tråden dyka upp bland alla sidospår och kringelkrokar i historien. Boken börjar med att en ung man vid namn Hank ser en kvinna bli misshandlad och bestämmer sig för att ingripa. Kvinnan heter Lily och är en fotograf som börjat intressera sig för myterna kring ”the animal people”. Detta får gamla konflikter mellan djurfolket att blossa upp på nytt, sår som aldrig riktigt läkt att öppnas upp igen. Detta är dock bara inledningen på boken – som sagt så tar det ett litet tag att nysta upp berättelsen.

Hur mycket jag än gillar att göra just det så blir jag lite trött på det när jag listar ut hur allt hänger ihop mycket tidigare än bokens karaktärer gör det. Problemet är att de skulle räkna ut alltsammans och slippa åtminstone en del av bekymren om de bara pratade med varandra. Några av karaktärerna sitter inne med flera av svaren, men kommer bara med vaga antydningar eftersom det egentligen ”inte är deras sak att berätta” eller något som någon annan karaktär ”måste upptäcka/utforska på egen hand”. Jag kan köpa det till en viss gräns, men efter ett tag blir jag mest irriterad på att de bara krånglar till det ytterligare för sig.

Denna lilla invändning till trots så är Someplace To Be Flying både en mycket trevlig bok att återvända till Newford igenom och en bra berättelse i sin egen rätt. Speciellt gillar jag de två kråkflickorna Maida och Zia som för min del dyker upp för första gången här. De är för det mesta underhållande och okynniga, men långt ifrån fullt så oskyldiga och ofarliga som man luras att tro när Maida sitter och dricker te som består enbart av socker eller när de flamsar omkring och avslutar varandras meningar. Vissa delar av persongalleriet är dock lite mindre intressant och jag tycker att de Lint tyvärr tappar bort Hank och Lily litegrann; ju närmare slutet jag kommer desto mindre bryr jag mig om dem. Men, som sagt, det är små invändningar mot en i övrigt bra bok.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till ”Because stories are like mirrors”

  1. Jakob skriver:

    Om du vill ha mer Crow Girls dyker de upp i både the Onion Girl och Widdershins, om än inte i samma utsträckning som Someplace To Be Flying. Och båda finns med i ett helt gäng noveller.

    Jag kör ett Charles de Lint-marathon på http://Bookmeup.se just nu, så har allting väldigt färskt på näthinnan. Kul att någon annan skriver om hans böcker, känns som att de är lite översedda i Sverige.

  2. Ping: Inte bara jag som läser de Lint | Book me up!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s