”I have a battle to die gloriously in”

Unionens arméer marscherar norrut där Black Dow samlat sina egna krigare för det kommande slaget. Berättelsen utspelar sig under några få dagar av intensiv krigföring, och fokuserar på tre karaktärer: Gorst dan Bremer, kungens vanärade, föredetta livvakt som bestämt sig för att försöka vinna tillbaka sina forna ära i kriget, hur mycket blod och död det än behövs; Curnden Craw, som stridit större delen av sitt liv och som bara försöker göra det rätta, vad det nu än är; och Prins Calder, som är gladast om hans svärd förblir i skidan och hans stövlar slipper bli leriga, men som är ute efter tronen hans far förlorade till Logen Ninefingers och som sedan stals av Black Dow.

Krig, lera, män som avskyr krig men som strider ändå, inkompetenta befäl, desillusionerade soldater, blod och död – Abercrombie har sitt upplägg och han håller sig till det. I hans tidigare fyra böcker har det fungerat. Inte så denna gång. The Heroes är i princip en sämre version av Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, minus allt som inte är stridigheter. Curnden Craw är en tråkigare kopia av Logen Ninefingers, medan Gorst dan Bremer i väldigt hög grad påminner om Glokta.  Av de 74 karaktärer som hjälpsamt listats i början av boken och som dyker upp i den är fyra kvinnor. Om vi bortser från alla andra anledningar till varför det borde finns fler kvinnliga karaktärer än så med, så skulle det det vara så mycket enklare att hålla isär karaktärerna om inte alla var män. Bittra, krigströtta, leriga män. De flyter ihop till en enda massa och jag bryr mig till slut inte om någon av dem.

Inte bara misslyckas Abercrombie med de flesta karaktärsporträtten i boken, utan han tar inte ens till vara på de bra karaktärer han redan har skapat. Caul Shivers som är med först i The First Law-trilogin och sedan får ännu mer plats i Best Served Cold och som jag alltid har gillat står här mest bara och blänger hotfullt på folk.

Abercrombies humor är åtminstone relativt intakt, så emellanåt lyckas boken faktiskt få mig att le lite. På det hela taget är dock bokens största förebehåll att den ser snygg ut i bokhyllan bland sina fyra betydligt bättre föregångare. Och hur mycket jag än gillar snygga böcker, så är det inte mycket ett tilltalande omslag kan göra för att förbättra mitt intryck av The Heroes. Tyvärr.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s