Skalpelldansen

Jonas Lerman är den omåttligt populära skräckförfattaren vars böcker om den galna, illvilliga före detta kirurgen Carl Cederfeldt som kidnappar och skär upp unga tjejer mest för att han tycker det är kul har skapat mycket stor uppståndelse. Samt väckt en del kritik, som Jonas nonchalant besvarar med att ingenting är på riktigt. Tills han en dag upptäcker var hans idéer kommer ifrån.

Första halvan av Skalpelldansen är extremt medryckande, och jag läste den närapå i ett sträck. Jag gillar hur väl Milewski skildrar misstänksamheten och sedan skräcken som sakta kryper på och tar över Jonas, hur han först utan problem skakar av sig alla konstigheter och underliga sammanträffanden och sedan börjar inse att det längre inte går att bortse från att någonting är på gång. Är han galen? Är det någon som spelar ett sjukt spratt med honom?

Dock tycker jag att boken börjar tappa lite ju närmare upplösningen man kommer. Fast det här är, för mig, vanligt förekommande när jag läser skräck; det är mycket mer nervkittlande innan jag vet vad det handlar om, när allting fortfarande är vagt och osäkert. Det okända är alltid mer skrämmande. Med det inte sagt att boken blir tråkig, men skräckelementen går från smygande, vaga antydningar om galenskap till splatterskräck och det är inte riktigt min kopp te. Och detsamma gäller nog för de flesta negativa saker jag kan räkna upp med boken, att de helt enkelt är saker jag personligen inte är så förtjust i.

Återigen, jag hade knappast tråkigt medan jag läste boken. Första halvan var riktigt bra och jag gillar hur boken leker med frågan om var författare får sina idéer ifrån, även om jag inte är helt nöjd med svaret. Precis som Feuerzeug hade jag lite problem med ”new age-biten”, som hon kallar det, och jag är glad att jag var förvarnad. Det fungerar, men det känns aningen långsökt, tyvärr.