Smink, svärd och starka kvinnliga karaktärer

When I paint my eyes to match my soup, it is not because I have nothing better to do than worry over trifles. It says, I belong here, and you will not deny me. When I streak my lips red as foxgloves, I say, Come here, male. I am your mate and you will not deny me. When I pinch my cheeks and dust them with mother-of-pearl, I say, Death, keep off, I am your enemy, and you will not deny me. I say these things, and the world listens, Masha. Because my magic is as strong as an arm. I am never denied.

Jag hittade citatet ovan – som är ifrån Catherynne M. Valentes Deathless – nedklottrat på en lapp och påmindes om varför jag kände att det var värt att spara det (om det nu kan kallas spara när man klottrar något knappt läsbart på baksidan av ett bibliotekskvitto, glömmer bort det, och hittar det tre veckor senare av en händelse när man städar skrivbordet).

I en paneldiskussion om feminism och SF på Eurocon i somras så var det en av deltagarna – jag minns inte hennes namn – som sade något i stil med: ”We all love reading about women killing men with big swords, but it isn’t necessarily feminist.” Nu menade hon kanske inte riktigt samma sak som vad det här inlägget handlar om, men jag tycker ändå att det är träffande. Jag gillar att läsa om tuffa kvinnor som slåss med svärd, javisst. Jag gillar att läsa om kvinnliga karaktärer som gör saker som är typiskt ”okvinnliga” överhuvudtaget, inte bara när det gäller svärd och stridigheter. Men ibland blir jag så trött på att det, åtminstone i den typ av böcker jag läser, uppenbarligen är så att endast kvinnliga karaktärer som beter sig som män eller gör saker som ses som typiskt manligt anses vara ”starka” kvinnliga karaktärer.

Ett väldigt tydligt exempel tycker jag är Sansa och Arya från Martins A Song of Ice and Fire. Det är kanske inte världens bästa exempel eftersom jag bara läst första boken och inte vet hur de utvecklas i efterföljande böcker, men det är smärtsamt tydligt att man ska sympatisera med och tycka om Arya för hon är en tuff liten pojkflicka som inte alls vill sitta inne och brodera utan hellre vill vara ute och träna på att strida tillsammans med sina bröder, medan man inte ska tycka lika bra om Sansa som är tjejig och bryr sig om tjejiga saker och som döper sin varg till något så töntigt som Lady.

Ett annat exempel är Gail Carrigers The Parasol Protectorate-serie. Alexia Tarrabotti är inte direkt en pojkflickig karaktärer och hon både beter sig ofta typiskt kvinnligt och har en del typiskt kvinnliga intressen, men samtidigt så har hon ju legitima intressen så som vetenskap, teknologi och att rädda världen från övernaturliga farligheter. Hennes mor och systrar som bara bryr sig om shopping och kläder och giftermål är däremot dåliga människor, för det är ju dåliga saker att bry sig om.

Så många av de böcker jag läser utspelar sig i männens värld – på slagfältet eller i politiken – och bara de kvinnor som beter sig som män, som är med på männens villkor, får vara med och leka. Jag har läst om hundratals Arya-karaktärer – flickor som kämpar för att få bära svärd och byxor och göra saker som normalt är reserverat för män. Jag har aldrig läst om det motsatta – om en manlig karaktär som önskar att han slapp slåss och kunde sitta inne iklädd vackra klänningar och brodera. För varför skulle någon hellre vilja befinna sig i bekvämlighet inomhus och skvallra och prata kläder och borsta håret när man kan vara ute i leran och riskera att bli dödad? Det är ju så otroligt tjejigt.

Därför gillar jag citatet från Deathless, eller hela den delen av boken egentligen, så mycket. Smink – något så kvinnligt och onödigt, ni vet – lyfts fram och används som styrka och magi, och rentav som ett vapen. Och nej, naturligtvis är inte utseendefixering någonting att sträva efter. Alla vet att det är mycket sämre att vara besatt av sitt utseende än exempelvis vapen ju.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Smink, svärd och starka kvinnliga karaktärer

  1. MK skriver:

    Jag håller helt med. N K Jemisin skrev ett inlägg på samma tema för ett tag sedan (http://nkjemisin.com/2012/03/theres-no-such-thing-as-a-good-stereotype/) och vad hon säger där sammanfattar det hela ganska bra: Det är inget fel med kvinnliga karaktärer som beter sig på ett (stereo)typiskt manligt vis, men det blir problematiskt om det är den enda sortens beteende som anses göra en kvinnlig karaktär stark eller intressant. Ännu sorgligare är det när karaktärer med ”traditionellt” kvinnliga intressen bara finns med för att understryka hur mycket bättre deras raka motsats är. Jag hade inte så stora problem med det i Carrigers böcker för jag tyckte alltid att Ivy var lite av en motvikt till Alexias systrar (hon älskar shopping, hattar osv, men är ändå en sympatisk figur) men jag håller absolut med om vad du skriver om Arya och Sansa. I Sansas fall tror jag visserligen att Martin försöker visa att det finns många olika sorters sätt att vara stark på i de senare böckerna, men många fans tar ändå hennes personlighet som en ursäkt för att kalla henne värdelös, en dålig karaktär etc.

  2. Simon skriver:

    Ack så sant! Därför gillade jag passagerna hos Carriger där Ivy överraskar Alexia när hon visar att hon förstått mycket mer än vad Alexia trott, och dessutom hjälpt till utan att Alexia ens märkt det, usel hattsmak till trots.

    Och jag har irriterat mig på Sansa hos Martin rätt länge, och väntat på att hon ska bli intressantare. Dvs intressantare som person, och inte bara som du säger framställas som ett våp man ska bli irriterad på. Så gott som alla andra personer har efterhand vuxit och blivit tredimensionella, t o m Cersei (även om det är mycket lite), men Sansa? Bara ytterst små antydningar mot slutet, trots att hon är med så mycket.

  3. Simon skriver:

    @MK: Förlåt, missade din kommentar som också tog upp Ivy; min behövdes kanske inte då…

  4. Anna skriver:

    MK: Tack för länken, det var en intressant text. Det är ju just där problemet ligger, att det känns som stereotypiskt kvinnligt beteende i regel anses vara sämre än stereotypiskt manligt beteende, och att kvinnor förknippas med svaghet och män med styrka.

    MK & Simon: Angående Ivy så har jag svårt att ta henne på allvar, även om hon har sina moments. Jag tycker att det känns som om hon mest är med för att tillföra berättelsen lite extra humor, tyvärr.

  5. Jättebra inlägg! Har själv funderat på att skriva något liknande då detta irriterar mig enormt mycket. Gillar verkligen ”but it isn’t necessarily feminist” citatet. Jag skulle snarare vilja påstå att det är väldigt antifeministiskt att förminska så kallade ”kvinnosysslor”. Även om det i sig är bra att låta vissa kvinnor bryta normen och gå ut i krig/slåss i leran etc. faller det ganska platt om inte; 1. Samma normbrytande även accepteras hos de manliga karaktärerna och 2. Om de som är kvar i normen inte möter lika stor acceptans för sina val.
    Som MK skrev här ovan är det väldigt vanligt att folk anser Sansa vara en ”dålig karaktär” (se bara game of thrones taggen på tumblr) eftersom hon inte gör revolt/gråter över sin förstörda klänning osv och det är så otroligt tråkigt tycker jag! Fram för fler ”svaga” karaktärer säger jag. Fler människor som är rädda i krig, fler människor som enbart gör revolt i tanken men inte vågar ta det till handling.
    Ärligt talat kan jag identifiera mig mer med Sansa än med Arya, och jag tror inte jag är ensam om det. Istället för att alltid låta de starka karaktärerna ta all plats borde vi omforma våran kultur för att visa att det är okej att vara ”svag” och rädd, att det är okej att gråta och be om hjälp, oavsett vilket kön du råkar vara av.

    • Anna skriver:

      Ja, det är precis det det är. Feminism handlar inte enbart om att ge kvinnor rätten att bete sig som män, utan rätten att bete sig hur de vill.

      Håller med om vad du skriver om svaga karaktärer, speciellt eftersom det känns som många anser att typiskt kvinnliga karaktärer per automatik också är svaga.

  6. Simon skriver:

    @SD: Bara för att var mer tydlig så är jag inte irriterad på Sansa för att hon är ”svag”, utan för att Martin hittills inte lyckats göra henne tredimensionell tycker jag. Skildringen av henne är i mycket högre grad än exempelvis Arya gjord utifrån, dvs den bild jag får av Sansa är mer baserad på vad andra karaktärer tycker om henne snarare än vad hon själv anser. Som sagt har det blivit lite bättre med tiden, men de gånger det har börjat bli intressantare (som till exempel hennes relation till Sandor Clegane) har varit alldeles för kortvariga tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s