”We’re an Instrument of Ourselves”

För trehundra år sedan dök ett okänt rymdskepp upp och ödelade det Sakhranska riket. Skeppet fick namnet Faith och ingen vet varifrån eller varför hon kom eller vad hon är för någonting. Och nu har hon dykt upp igen. Jordens inflytande – The Commonwealth – har sträckt sig ut i universum om omfattar nu ett stort antal olika solsystem, där numera även det Sakhranska riket ingår. The Commonwealths främsta och värsta vapen är deras Outsiders – skepp fullpackade med vapen av alla dess slag, inte minst i form av deras besättningar, brottslingar och galningar som borde sitta bakom lås och bom med vars speciella förmågor gör dem ovärderliga för the Commonwealth. Det är ett sådant skepp, vid namn Charles Manson, som skickas ut för att möta Faith – mänsklighetens sista försvar mot en fiende som ingen hittills kunnat besegra eller förstå sig på.

John Love lyckas effektivt fånga min uppmärksamhet på en gång med den inledande meningen ”His pregnancy convulsions dragged him out of unconsciousness.” Efter det börjar han på diverse sätt att presentera sin futuristiska värld som är fylld med en hel del intressanta saker – som exempelvis Sakhrans, asexuella humanoida varelser med klor och giftkörtlar, och naturligtvis de båda skeppen om handlingen centeras kring: Charles Manson och Faith.

Jag har nog aldrig växlat så mycket i min uppfattning av en bok som jag gjorde när jag läste Faith. Emellanåt tyckte jag att den var riktigt bra, fylld med intressanta tankegångar och twister. Lika ofta tyckte jag att den var tråkig och intetsägande. Karaktärerna växlar ständigt mellan att kännas tredimensionella och plattare än pappret berättelsen är tryckt på. Ena stunden skildrar Love relationen mellan Charles Mansons besättningsmedlemmar på ett trovärdigt och snyggt sätt, för att i nästa totalt vända på det här med ”show, don’t tell” och för fjärde gången förklara för läsaren att skeppets befälhavare Foord och andrebefälhavare Thahl står så nära varandra eftersom de hela tiden avslutar varandras meningar. Och så har vi kapitaliseringen. Jag har inte tidigare stött på någon författare som så ofta och för det mesta alldeles i onödan använder sig av kapitalisering, speciellt i bokens mer intensiva partier där det stör som allra mest.

Boken består i princip av den utdragna, episka kampen mellan de båda skeppen. Jag tycker att det är fascinerande att det går att skriva en bok som till åttio procent är en enda lång fight och få det att fungera, samtidigt som den gott kunde ha kortats ned lite grann. Speciellt eftersom samma mönster upprepas gång på gång under hela striden: Charles Manson attackerar Faith, väntar på hennes gensvar, hon gör någonting outgrundligt, varpå hela Charles Mansons besättning anstränger sig till det yttersta för att komma på vad hon håller på med och hur de ska försvara sig, och sedan får någon av karaktärerna en uppenbarelse och utbrister: ”I know!” men förklarar inte vad hen vet för det får man som läsare reda på i något kommande stycke. Suspense, kallas det visst. Och jag faller lite för det, även om jag på samma gång retar mig på det. Men det blir ju spännande och jag vill ju hela tiden läsa vidare för att få reda på vad de håller på med, vad som händer, vad egentligen Faith är, vad Charles Manson och dess besättning är. Dock är Mansons besättning lite av en besvikelse. Jag tycker minsann att de kunde ha varit betydligt mer psykopatiska, trasiga och galna och att det definitivt hade gjort boken bättre.

Jag fortsätter växla mellan mina motstridiga åsikter om Faith ända fram till slutet som lyckas erbjuda en tillfredsställande lösning på mysteriet Faith utan att för den delen avslöja om den faktiskt stämmer. Det finns delar jag verkligen gillar och delar jag tycker är betydligt sämre. Jag är som sagt kluven – och borde kanske snarare ha gjort en sådan där ”pros”-och-”cons”-lista än skrivit en recension – men Faith är åtminstone inte någon dålig bok, så jag hoppas inte att jag har avskräckt någon som tycker att den verkar intressant. Såvida man inte är hyperallergisk mot kapitalisering, vill säga. I så fall bör man hålla sig långt, långt borta.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s