”Our wild bodies are tamed”

När jag precis läst ut Warm Bodies av Isaac Marion tänkte jag att detta nog var den bästa zombieroman jag läst. Sedan kom jag på att jag har läst cirka två zombieromaner i mitt liv, utöver denna, så det säger ju inte så mycket. Men ändå – Warm Bodies är en riktigt bra bok. Jag blev ganska skeptiskt inställt till den när jag hörde talas om den första gången. Jag tänkte Twilight med zombier, och att det omöjligen kunde bli bra. Men jag ville läsa den ändå för att se hur författaren skulle lösa alla uppenbara dilemman. På sistone har jag också läst ett flertal positiva utlåtanden om boken så skepsisen var lite smått på väg att ge med sig.

Boken handlar om zombien R, som bor på en flygplats tillsammans med sin flock. Emellanåt ger de sig in i staden för att jaga. Det är bara när de äter människohjärna som de för en kort, flyktig stund kan känna sig levande, när de får ta del av en människas sista minnen. Men en måltid lämnar mer än några sekunders stulet liv efter sig; när R äter Perrys hjärna överförs inte bara några minnen, utan också känslorna för Perrys flickvän Julie. Detta får R att börja förändras, vilket får att de båda världarna – zombiernas och människornas – att börja förändras med honom.

Som jag nämner i recensionens inledning är min erfarenhet av zombielitteratur något begränsad. Min, kanske felaktiga, bild av zombieberättelser är främst något i stil med filmen Zombieland – dumma människor som springer omkring i en övergiven värld och skjuter omkring sig på ruttnande zombies som hasarna sig fram på jakt efter färskt kött. Jag finner det inte jättespännande, om vi säger så. Men Warm Bodies är ganska annorlunda mot den bilden. För det första berättas boken ur Rs synvinkel och för det andra så framställs zombierna som otroligt tragiska – de står mest i något hörn och jämrar sig, eller åker upp och ned i rulltrapporna när det finns ström. De efterhärmar mänskligt beteende – de gifter sig och adopterar zombiebarn, låtsas ha sex med varandra, och bryr sig egentligen inte om någonting alls förutom att få i sig hjärna. Kärlekshistorien fungerar också bra, mot all förmodan. Trots att den är av stor vikt för berättelsen så tar det inte alltför mycket plats, och befinner sig dessutom långt ifrån det paranormal romance-träsk jag var rädd att den skulle vara en del av.

Jag gillar som sagt idén med att ha en zombie som berättare, men det uppstår vissa problem, speciellt eftersom den är skriven i presens. Exempelvis så använder R jämförelser som jag inte tycker borde betyda något för honom om han inte kan minnas något av sitt mänskliga liv. Och med tanke på att R knappt kan klämma fram ordet ”ja” så är hans tankespråk väldigt välutvecklat. Men jag gillar språket, så det kan jag ha överseende med. Jag gillar hela boken, ända fram till slutet som borde framstå som löjligt cheesy men som på något vis lyckas att undvika att vara det. Rekommenderas.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till ”Our wild bodies are tamed”

  1. Nike Bengtzelius skriver:

    Vad snygg bloggen har blivit! :)

  2. Eli skriver:

    Min erfarenhet av zombieromaner är ungefär lika bred som din.. Jag gillade också Warm bodies, riktigt bra bok! Dessutom läste jag ganska nyligen Världskrig Z, har du läst den? Också en zombieroman som överraskade mig, man kanske borde läsa mer zombielitt?

    • Anna skriver:

      Nej, men jag har funderat på att läsa den. Jag är som sagt inte överdrivet förtjust i zombier överhuvudtaget, men efter Warm Bodies så känns det ju som om man borde försöka ge sig på åtminstone något mer i den genren.

  3. Simon skriver:

    Jag läste Warm Bodies after din recommendation; inte alls dum! Spoiler!:

    Jag gillade hela idén med zombieismen som en slags naturlig följd av en värld där alla bara gör samma sak, dag ut och dag in, och att botemedlet därför är människor/zombies som gör motsatsen. Ovanligt, och intressant. Lite cheesy håller jag med om, men charmig hela vägen :-)

    Jag har inte heller läst många zombieromaner förutom den här, tre stycken tror jag: World War Z (utmärkt sätt att lägga upp boken på, och sen kompetent genomfört utan att glänsa); Pride and Prejudice and Zombies (tråååkig; idén med mashup mellan Austen och zombies låter bra, men det räcker inte när det bara innebär att man slänger in en referens till zombies här och där och annars tar originaltexten rakt av (som förstås är en av mina favoritböcker, ska sägas!)); My Life as a White Trash Zombie (Sookie Stackhouse-kopia men mycket riktigt mer trashig, inte så dum som hängmatteläsning).

    Warm Bodies var helt klart den första seriösa zombieromanen jag läst, och att den var lyckad var överraskande!

    • Anna skriver:

      Ja, Warm Bodies är en riktigt bra zombieroman. Förhoppningvis finns det fler som är lika läsvärda. :)

      Pride and Prejudice and Zombies tillhör en av de få zombieromaner jag läst och den var väl lite rolig emellanåt, men inte något vidare egentligen. Tyckte hela tiden att det var den ursprungliga handlingen som var mest intressant (hade inte läst originalberättelsen då) så zombie-inslagen kändes ganska misslyckade. Jag gillade illustrationerna dock.

      • Simon skriver:

        Sant, illustrationerna var helt OK! Och jag rekommenderar verkligen Pride and Prejudice; tillsammans med Emma är det Austens bästa (det varierar vilken jag föredrar; P&P när jag känner för välavrundad bok, Emma när jag är mer inne på personlig och komiskt). Austen = personlig favorit, som sagt :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s