Mänsklighet och mekanik: Machine, Jennifer Pelland

Celia är en bioandroid. Hon lever i en mekanisk kopia av sin egen kropp, som ligger nedfrusen i väntan på att ett sätt att behandla den speciellt aggressiva, muterade form av Alzheimers vars anlag finns i hennes gener ska hittas. Under tiden ska hon leva precis som vanligt, som en vanlig människa, råder henne läkarna, men när hon för första gången vaknar upp i sin artificiella kropp är ingenting som vanligt. Hennes fru har lämnat henne, hennes chef ser helst att hon jobbar hemifrån, runt om henne pågår hetsiga debatter och protester om och mot bioandroider och merparten av samhället anser att sådana som henne inte är människor och att hon inte borde tillåtas existera. Celia vill inget hellre än att få sitt gamla liv tillbaka, samtidigt som hon inte kan låta bli att fascineras över sin nya kropp och de möjligheter den öppnar upp.

Celias mekaniska kropp beter sig precis som hennes mänskliga. Den är programmerad att känna hunger, smärta, trötthet – allt som en biologisk kropp upplever. Att mixtra med kroppen på minsta vis är olagligt, men Celia träffar andra personer som hon, som lever i kopior av sina kroppar men som har programmerat om dem, förvandlat dem från perfekta imitationer av deras biologiska kroppar till de maskiner de anser att de är. Även Celia börjar justera sin kropp och alienera sig från mänskligheten – i liten skala till att börja med, men det eskalerar snart, hela tiden rädd för att bli upptäckt och inlagd.

To elaborate on my warning about Dr. McElvoy, I fear it will become harder and harder for you to hide what you are from him. […] Once he begins to suspect, he will likely do everything he can to try to trap you into revealing yourself to him to he can have you committed. I do not believe he will use illegal means, as his job is in enough danger as it is. But I do know that he finds people like us to be deeply pathological, and feels it is his duty to reform us, whatever the cost.

Celia och hennes nyfunna bioandroid-vänner äger inte rätten att bestämma över de kroppar de befinner sig i. Sjukhusen där deras kroppsbyten skedde förbehåller sig rätten att stänga ned kropparna vid minsta tecken på avvikande eller skadligt beteende, och det är som sagt olagligt att på något vis de-humanisera sin kropp. Celia hamnar snart i en spiral av destruktivt beteende när hon försöker bevisa för sig själv att hennes kropp inte är mänsklig, att dess känsloyttringar bara är programmering och att en maskin inte behöver känna smärta, samtidigt som hon använder sig av smärta och sex för att kunna hantera sitt nya liv.

Jag tycker konflikten mellan rätten att låta människor göra vad de vill med sina kroppar, mekaniska eller ej, samt skyldigheten att hjälpa dem är vad som gör boken så intresseväckande, och även smått obehaglig. Är viljan att vara något annat än mänsklig sjuk? Är det våra kött-och-blod-kroppar som gör oss mänskliga? Vad är mänsklighet och varför ska vi klamra oss fast vid den?

Machine handlar i första hand om Celia och hennes transformation, och först i andra hand hur denna teknologi och nyttjandet av den – både i fall som Celias och för andra syften, som exempelvis evigt liv  – påverkar världen och samhället. Det är Celias berättelse, Celias kropp, Celias trauma, Celias upplevelser. Det är närgånget och ingenting romantiseras.

Jennifer Pelland har sannerligen en förmåga att skriva saker som berör. När vi läste och diskuterade hennes novell ”Captive Girl” (som ni borde läsa, för den är otroligt bra) på Catahya var det flera av oss som fann den ganska obehaglig, vissa rentav klaustrofobisk. Machine påverkar mig inte riktigt lika mycket rent emotionellt, men det är knappast en roman som lämnar en oberörd.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Mänsklighet och mekanik: Machine, Jennifer Pelland

  1. Arina skriver:

    Jag minns diskussionen om Captive Girl. Den var givande, inte minst för att vi alla upplevde novellen så olika. Kanske skulle jag läsa den här men med tanke på vad upprörd jag blev av novellen är det kanske bäst att låta bli.

    • Anna skriver:

      Ja, det blev en ordentligt diskussion kring den. :) Som sagt tycker i alla fall inte jag att Machine är lika jobbig att läsa som ”Captive Girl”, men det är ju ingen behaglig läsupplevelse.

  2. Johan skriver:

    Jag har Machine liggande hemma, men det tar emot att börja med den. Kanske är lite rädd att den inte skall leva upp till förväntningarna: Pelland är väldigt ojämn, och om den råkar vara ett av hennes sämre verk?

    //JJ

    • Anna skriver:

      Läs den! Jag kan inte riktigt bedöma huruvida den hör till det sämre eller bättre eftersom jag läst så lite av hennes verk, men den är läsvärd.

  3. Eli skriver:

    Jag har aldrig läst någonting av Pelland men jag blev intresserad efter din recension. Verkar vara en himla intressant historia i den här boken om inte annat.

  4. Ping: Unwelcome Bodies « In Another Library

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s