Kiln People

David Brins Kiln People är en sf-thriller som utspelar sig i en framtid där människor inte längre behöver gå utanför dörren för att utföra dagens jobb eller sysslor. Istället gör man kopior av sig själv – lermänniskor i olika färger med olika grader av kompetens beroende på vad man ska använda dem till – och kan spendera dagen med att göra något roligt medan ens golems städar, jobbar, pluggar eller utsätter sig för livsfara. En golems livslängd sträcker sig över ungefär tolv timmar och i slutet av dagen kan man välja huruvida man vill ladda in dess minnen eller inte. Att döda eller skada en golem är inget egentligt brott och det enda straffet är på sin höjd lite böter till kopians ägare, originalet.

I grund och botten är Kiln People en deckarberättelse. Huvudpersonen, Albert Morris, är en privatdetektiv som börjar inse att han kan ha tagit sig vatten över huvudet när dagens kopior försvinner, varav två på uppdrag av två inflytelserika klienter. För min del är själva handlingen av sekundärt intresse och emellanåt ganska tråkig; det är idén med lermänniskorna och kopieringstekniken som får mig att läsa vidare i boken, åtminstone till en början. När historien börjar får lite mer kött på benen blir den bättre, men den förblir tyvärr lite för spretig och snårig för att bli riktigt fängslande.

Berättelsen hoppar ständigt mellan Albert och hans kopior, vilket jag faktiskt fann mindre rörigt än vad jag trodde att det skulle vara. Dock gillar jag inte att Brin i andra halvan av boken, när allt fler trådar tillkommer och börjar knytas samman, börjar varje nytt kapitel med att på ett väldigt klumpigt sätt påminna läsaren om vad som hände i det förra kapitlet som handlade om den versionen av Albert. Skulle jag glömt bort vad som hände för tio, tjugo sidor sedan bläddrar jag hellre tillbaka i boken själv för att friska upp minnet än att läsa om hur dess karaktärer i tanken rabblar upp saker de redan är fullt medvetna om angående situationer de befinner sig mitt uppe i. En annan detalj jag inte kan låta bli att irritera mig på är utropstecknen, som Brin är alldeles för frikostig med.

Det finns naturligtvis ganska många dilemman med kopieringstekniken och lermänniskorna. Räknas det som otrohet om ens kopia har sex med någon annan och man laddar in minnena, exempelvis? Ett fåtal anser att kopiorna är likställda människor och att de bör ha precis samma rättigheter, medan de flesta anser att bara tanken på att de skulle vara något annat än verktyg man kan göra i princip vad som helst med är skrattretande. Det är här bokens styrka ligger, i utforskandet av konsekvenserna och möjligheterna som kopieringstekniken öppnar upp. Det, i kombination med bokens humor, är vad som får mig att fortsätta läsa och gilla boken.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s