Om skräck och Song of Kali

Song of Kali av Dan Simmons är egentligen ingen dålig bok. Men det är en skräckbok som, enligt ett flertal recensioner jag läst, ska vara extremt läskig. Nu är det ju naturligtvis så att olika människor blir skrämda av olika saker, men Song of Kali triggar inte någonting hos mig. Jag blir som mest smått uttråkad, och det är inget bra betyg för någon bok, oavsett genre. Men jag skulle antagligen tycka att det var en bättre bok om jag inte hade förväntat mig att den skulle påverka mig på åtminstone något vis, rent emotionellt.

Det sämsta skräcklitteraturen är den som jag inte reagerar det minsta på. Jag behöver inte bli så skrämd att jag är tvungen att sova med lampan tänd. Men jag vill att en skräckroman ska få mig att känna någon slags obehaglig känsla – huruvida det är rädsla, äckel, olust eller någonting annat spelar inte speciellt stor roll. Men det ska vara obehagligt. I alla fall litegrann. Det är ju ändå det som till stor del är poängen.

Jag kan uppskatta skräck som jag inte finner obehaglig på något vis. Men när en bok innehåller människooffer, en väldigt blodtörstig gudinna, återuppståndna lik och själva staden den utspelas i ska föreställa något slags ondskans näste – vilket författaren för övrigt inte lyckas förmedla på annat sätt än genom att huvudkaraktären upprepade gånger tänker det – utan att lyckas vara det minsta läskig så känns det inte som någon vidare bra skräckbok.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om skräck och Song of Kali

  1. Swedish Zombie skriver:

    Det var länge sedan jag läste den boken. Men jag minns att jag då tyckte den var lite, ja inte rasistiskt, men det kändes lite unket att koppla Kali till ondska. Det har vita gubbar gjort i århundraden, utan att ha fattat ett dugg om vad hon egentligen representerar,
    jag delar nog din syn på skräck, Själv blir jag tyvärr aldrig rädd längre. Jag saknar att kunna bli så där skönt skrämd, som jag kunde bli av en bok i yngre tonåren. Det har helt avtagit med åren. Däremot det obehagliga. Det funkar fortfarande. Den där känslan i kroppen av ”usch” när läser. Underbart!

    • Anna skriver:

      Ja, jag tänkte också på det när jag läste boken. Redan när huvudpersonens bästa vän varnar honom för att åka till Calcutta eftersom det är en sådan ond plats tyckte jag att det började luta åt det hållet, och att det bara blev värre ju längre handlingen fortskred. Jag tycker också att det känns som om huvudpersonen ogillar staden mest på grund av att den inte är som hemma, snarare än för att den i grund och botten ska föreställa ond.

      Det är lite tråkigt att man förlorat förmågan att bli skrämd. Man blir väl tyvärr avtrubbat efter ett tag. Men känslan av obehag duger ju mer än väl, som tur är. :)

  2. Ping: Terrible optimism | In Another Library

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s