”Muses, as Furies, feast upon my heart”

Jag läser ytterst sällan poesi. Det lilla jag läser utgörs till största delen av någon enstaka dikt på nätet eller något jag snubblar över i någon antologi. Men när Hal Duncan släpper en diktsamling måste den naturligtvis läsas, speciellt eftersom jag redan läst och älskat ”Sonnets for Orpheus” (som för övrigt finns att läsa här och lyssna på här).

Vissa av dikterna i Songs for the Devil and Death är riktigt bra, även om ”Sonnets for Orpehus” (som också finns med här) fortfarande är bäst. Men några av de kortare styckena påminner mig om varför jag inte är överdrivet förtjust i poesi: kärleksdikterna. Jag gillar inte kärleksdikter, även om det finns undantag. Känslan jag får när jag läser sådana dikter är den smått olustiga känslan av att tjuvtitta på någonting väldigt privat, eller som om jag läser någons hemliga dagbok.

Dessutom är jag lite förvånad över sentimentaliteten i vissa dikter. Hal Duncan är ingen sentimental författare i övrigt, så det bidrar också till känslan av att det är något hemligt jag läser, någonting som egentligen inte är skrivet för andra människors ögon, någoting jag inte borde ta del av. De är vare sig sötsliskiga eller pinsamt sockervaddsfluffiga, långt ifrån, men jag föredrar de mer råa, arga texterna såsom ”The Rock of Carrion’s Kings” och ”Still Lives” eller den brutalt sorgliga ”Wake”. Kärleksdikter är inte min kopp te.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s