”Blood’s thicker than water, and rat blood’s the thickest of all.”

Efter att Saul Garamonds far dödas och han blir anklagad och häktad för mordet flyr Saul ner i Londons underjord med hjälp av en figur som kallar sig själv King Rat. Han förklarar för Saul att även han har råttblod i ådrorna – kungligt råttblod till och med – och att Londons kloaker är lika mycket hans hem som dess ovansida. Men King Rat har inte hjälpt Saul ur häktat på grund av godvilja eller släktskap. Någonting rör sig i London, någonting med förmågan att få allt levande, människa som djur, att dansa till hans toner, att lyda hans minsta vink med hjälp av musik. Någonting som är ute efter King Rat, och numera också Saul.

Detta är China Miévilles debutbok, och det märks tydligt. Allt som jag i allmänhet gillar med hans böcker – språket, karaktärsporträtten, miljöbeskrivningarna – känns här oslipade och intetsägande. Löftet om Miévilles potential finns här, glimrar till i vissa meningar och scener, men rent konkret så saknas den där odefinierbara Miévilleska känslan som jag finner så tilltalande i hans övriga böcker.

King Rat är ju egentligen en sådan där bok som jag borde gilla. Den utspelar sig i ett slags hemligt London, ett koncept som använts och gjorts bra många gånger – bland annat av Miéville själv i flera av novellerna i Looking for Jake and Other Stories, exempelvis. Den är mörk och smutsig, desperat och smått bisarr. Men mest är den seg och tråkig. Det händer inte mycket av intresse i den. Saul får reda på sin sanna identitet och gör sig hemmastadd i Londons underjord. Han klättrar uppför väggar och äter mat ur soptunnor. King Rat avslöjar till slut vad det är som är efter dem. Någonting måste göras. Sedan följer mer väggklättrande och mer rotande efter mat i soptunnor. Emellanåt får man läsa om Sauls vänner som undrar var han tagit vägen och som även de börjar påverkas av det som händer nere i kloakerna, samt en av poliserna som utreder mordet på Sauls fader.

Jag gillar dock slutet – de allra sista kapitlen – och bitvis så är romanen smått medryckande. Men ska man läsa Miéville så ska man inte läsa King Rat. Läs Perdido Street Station eller Un Lun Dun istället. Vill man läsa mörk urban fantasy som utspelar sig i Londons underjord finns det också bättre romaner att tillgå.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s