Heart’s desire

”My dear, I see by your misery – by this very request that you are making – that you know more of true men’s and women’s hearts than you once did, than your mother’s world permitted you to see. Such chipped and cracked and outright broken things they are, are they not? They have their illnesses too, and their impulses. And hearts are not always well connected to minds, and even if they are, minds are not always clear and commonsensical. A heart may desire a thing powerfully indeed, but that heart’s desire might be what a person least needs, for her health, for her continuing happiness.”

Tender Morsels av Margo Lanagan ska vara en återberättelse av Snow White and Rose Red. Jag har inte läst originalsagan, men av det jag läst om den så verkar de båda berättelserna stämma överens på ganska många punkter, även om det också finns en del olikheter. Tender Morsels handlar till en början om Liga, en ung flicka som har genomlidit mycket under sina femton levnadsår. Hon har en dotter – Branza – resultatet av hennes fars sexuella utnyttjande av henne, och blir gravid med en andra efter att ha blivit våldtagen av en grupp bypojkar efter sin fars död. I desperation försöker hon ta sitt och Branzas liv, men räddas oväntat. När hon vaknar upp är hon inte längre kvar i den verkliga världen, utan i en annan, skyddad verklighet där inga hemskheter överhuvudtaget existerar där hon bygger upp sitt liv och uppfostrar sina båda döttrar.

Det är lite synd att så mycket av boken utspelas i Ligas drömvärld där inget ont finns, eftersom om det är någonting om Lanagan är bra på så är det att skildra hemska saker. Bokens första del som handlar om Ligas liv i en avskild stuga i skogen där hennes pappa förgriper sig på henne och gör henne gravid upprepade gånger för att sedan ge henne olika ihopkok från byhäxan som orsakar missfall är fruktansvärt, obehagligt och klaustrofobiskt, men Lanagan beskriver det så otroligt bra. Inget av det som sker med Liga beskrivs rakt ut, utan antyds bara och det gör det ännu värre att läsa om. Helst vill jag inte läsa vidare, men jag kan inte heller låta bli, för det är lika fängslande som det är obehagligt.

Sedan hamnar vi i drömvärlden, och till en början är jag faktiskt lite lättad över att slippa ifrån allt lidande, men efter ett tag blir det ganska tråkigt. Det händer ju inte så mycket. Ligas döttrar växer upp och de syr, blir vänner med vilda djur och leker i skogen. Allting är lugnt och fridfullt. Men idyllen börjar sakta att falla sönder. Det är uppenbart redan från början att Liga, Branza och Urdda inte kommer att kunna stanna i detta paradis, att de måste konfrontera den verkligen världen – vars existens döttrarna inte ens känner till – förr eller senare.

Som helhet är boken lite seg, och för mig tog det lite tid att ta mig igenom den, men det var den värd. Jag hade kanske önskat att inte fullt så mycket tid skulle spenderas i Ligas drömvärld, och vissa andra saker i boken känns smått överflödiga, men det vägs upp av den speciella stämning som Lanagan lyckas svepa in sin berättelse i – sagolik, mardrömslik, melankolisk – och hennes speciella språk som lyckas vara både poetiskt och lekfullt och samtidigt kännas högst okonstlat.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s