The Habitation of the Blessed

The Habitation of the Blessed av Catherynne M. Valente är den första av än så länge två böcker i serien A Dirge for Prester John. Boken är baserad på legenden om Prester John och hans mytomspunna kristna kungadöme i Orienten som började florera under 1200-talet. Mer än så vet jag inte om den ursprungliga legenden, så jag vet inte hur mycket boken överensstämmer med den, men jag gissar att de skiljer sig åt ganska mycket.

Själva ramberättelsen  – ”The Confessions of Hiob Luzern” – handlar om prästen Hiob som tillsammans med ett följe missionärer försöker hitta Johns legendariska rike, eller åtminstone ledtrådar till var det kan ha befunnit sig, under slutet av 1600-talet. De hittar ett träd som istället för vanlig frukt bär böcker, och Hiob får tillåtelse att ta tre böcker, men endast tre. De återstående berättelserna utgörs av dessa tre böcker, som han börjar kopiera för att se till att de bevaras. Den första är Prester Johns historia som börjar med hur han seglar på ett hav av sand och hamnar i ett okänt land, Pentexore, där ingenting är vad han väntat sig; den andra är hans fru Hagias berättelse, om sitt liv och om John; den tredje handlar om tre kungliga barn och deras lärare tillika barnskötare som berättar historier om livet utanför barnkammarens skyddande väggar för dem.

Till en början är boken tråkig. Det enda som får mig att fortsätta läsa är egentligen språket, som är lika fantastiskt som vanligt, och det faktum att boken är skriven av Valente. Jag gillar ju Valente, så det tar emot att lägga ned en av hennes böcker utan att ge den en ordentlig chans. Och det blir bättre, om än sakta, när Valente börjar beskriva Pentexore och alla dess varelser, och deras liv, traditioner, religioner och så vidare. Alltifrån griper, Fågel Fenix och talande djur till andra, mer okända varelser såsom blemmyae – varelser utan huvud som bär sitt ansikte på bröstet, och panotti – en människoliknande varelse med öron stora nog att svepa in sig i finns här. Och så Prester John såklart, denna arroganta, osympatiska man som går runt och fördömer Pentexore och dess befolkning som ett syndens rike eftersom de inte följer Gud, och är övertygad om att hans gudagivna syfte är att omvända dessa kättare.

”What is this?” I cried. ”What is this disgusting ritual? What sort of perversion do you practice here at the end of the world?”
[…]
”This is our great dance! It is the most magnificent of our behaviors. We battle every year, and every year we mate. If we wound them overmuch, and take the day, the children are cranes, long of neck and wing. If they win, our eggs crack open and out run little pygmies with golden eyes! We are eternal enemies, immortal lovers, it is our way; it is our nature. Perversion would be to deny our beloveds, to deny ourselves, and simply look with longing over a wide field, holding ourselves back from the charge.”
”It is against the law of God,” I insisted. ”Nature dictates that like shall go with like.”
”What?” Kukyk blinked. She shook her garlanded head. ”You are a stranger here, you ought to keep uncharitable thoughts to yourself.”

Det är vad boken i grund och botten handlar om: Johns försök att omvända Pentexore befolkning, för att få plats med dem i sin världsbild och tro, utan att lyckas något vidare. Det är underhållande emellanåt, när Pentexores befolkning uttrycker sin totala oförståelse inför Johns tro och hans syn på dem och deras tro. Griperna tror exempelvis att ett gigantiskt, bultande griphjärta är världens centrum, och har svårigheter att förstå Johns religion och gud, liksom de flesta pentexorier – trots att de åtminstone försöker.

”In the beginning was the Word and the Word was with God and the Word was God.”
[…]
”Which word?” the gryphon purred pleasantly.
”What do you mean?”
”Well, there are many words. Which one is God? Love? Joy? Quince? Sandal? Blue?”

Som helhet är boken lite av en besvikelse. Det är som sagt roligt att läsa om Pentexore och dess befolkning, men berättelsen engagerar mig inte riktigt, och den berör mig aldrig heller. Jag bryr mig inte om John och hans desperata försök att pressa in Pentexore i mallen för hur han ser på och förstår världen, och det är ju själva grundpelaren i berättelsen. Jag gillar Hagia och hennes historia, men den centreras ju också kring John till slut. Endast berättelsen om de kungliga barnen och deras sagoberättare är skild från den huvudsakliga historien, även om de allesammans hör ihop, men den är också för det mesta mindre intressant.

Det är språket som lyfter hela berättelsen, men det räcker inte. Hur målande Valentes beskrivningar än är och hur vackra meningar hon än komponerar så är det ju mer än så jag vill ha ut av en bok. Men när den är som bäst lyckas den vara medryckande och Pentexore är tillräckligt intressant för att jag i alla fall inte ska tröttna innan slutet, så snart berättelsen kommit igång på riktigt. Man önskar ju bara att John fått lite mindre plats i boken, när det finns så mycket annat i den som jag hellre läst mer om.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s