En vargarnas följeslagare

A Companion to Wolves är första delen i Elizabeth Bear och Sarah Monettes gemensamma serie Iskryne World, som handlar om ett fiktivt nordiskt land där troll och wyverns härjar bland skogarna och bergen och människornas enda försvar är trellvargarna – gigantiska stridsvargar – och deras bröder, wolfcarls, män som redan som unga pojkar bundits till en varg. Berättelsen centreras kring Njall som väljer att bli wolfcarl trots att hans far motsätter sig det. Han binds till vargen Viradechtis, och tillsammans med henne börjar hans nya liv som Isolfr Viradechtisbrother, wolfcarl och flockmedlem.

Det jag gillar bäst med boken är att det tröttsamma ordet Öde aldrig nämns. Samtliga wolfcarls kan när som helst välja att lämna flocken och starta upp ett vanligt liv. De är telepatiskt bundna till sina vargar, men det är ett val from vargens sida – som väljer utifrån de så kallade ”tithe-boys” som samlats ihop för att flocken ska leva vidare – och är oåterkalleligt eller förklaras som på något sätt ”meant to be”. De stannar på grund av kärleken till sin varg, gemenskapen i flocken och tack vare sin egen heder. Inte för att de måste.

Jag föredrar att det finns riktiga motiv till varför människor väljer att offra sina liv för en hel värld, snarare än något slags magiskt tvång i någon dammig gammal profetia eller liknande. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite som lathet att inte komma på något vettigt skäl till en människas handlingar, och att ”äh, det är Ödet” känns som någon jäkla nödlösning.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s