Steampunkapokalyps

Boneshaker av Cherie Priest, första delen i den kontrafaktiska steampunkserien Clockwork Century, tar sin början i ett modifierat Seattle precis innan amerikanska inbördeskriget bryter ut. 1860 bygger uppfinnaren Leviticus Blue på uppdrag av Ryssland en borr stark nog för att ta sig igenom Alaskas is då man tror att det finns guld under den. Men maskinens – the Boneshaker – första test går fruktansvärt fel och stora delar av Seattle förstörs samtidigt som en underjordisk ådra av giftig gas av misstag grävs fram. Gasen är inte bara dödlig, utan förvandlar också större delen av sina offer till levande döda.

Sexton år senare har en hög mur byggts runt det drabbade området av Seattle för att hålla dess faror instängda. Utanför den bor Briar Wilkes, Leviticus änka, tillsammans med sonen Ezekiel, och även om de inte har det lätt med sitt befläckade rykte och ont om pengar så klarar de sig i alla fall någorlunda. Tills den dag då Ezekiel bestämmer sig för att göra ett försök att rentvå sin familjs namn, eller att åtminstone få reda på sanningen om exakt vad som hände den dagen så the Boneshaker löpte amok. Han tar sig under muren och in i den gamla staden, där de levande döda och den förgiftade luften är långt ifrån de enda hoten, och Briar måste ge sig in efter för att försöka hitta honom och föra honom tillbaka.

Boneshaker är en perfekt blandning av många bra saker – alternativhistoria, steampunk, zombies, en labyrintisk och farofylld stad, underhållande karaktärer och action. Bokens början är lite svag, men så snart både Briar och Ezekiel har kommit in i staden så blir det snabbt bättre. Jag är ju som jag säkert nämnt tidigare extremt svag för böcker som utspelar häftiga städer, och det förfallna Seattle som finns innanför murarna är en fantastisk steampunkig miljö.

Jag gillar hur Priest har byggt upp boken som dels en Alice in Wonderland-berättelse, och dels postapokalyps i mini-format. Världen innanför muren är ju förvisso densamma som den utanför, men ändå helt annorlunda. Den är ju heller ingen sagovärld i stil med Alices Underland – långt ifrån –  men berättelsen är uppbyggd på samma sätt – nedstigandet i en värld som skiljer sig markant från ens egen, där andra regler och lagar gäller. En värld där luften endast är ren nog att andas på några få, isolerade platser; där zombier släpar sig runt på de övergivna gatorna i jakt på kött; där luftskepp flyger över murarna för att samla in den giftiga gasen som i destillerat tillstånd används som en drog; där de få människor som bor kvar i staden ständigt måste vara på sin vakt för att överleva. Jag gillar det faktum att apokalypsen är lokal, att inte hela världen har tagits över av gasen och zombies utan att det bara är en del av Seattle som drabbats. Det känns originellt, och är en intressant variant av postapokalypsscenariot.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Steampunkapokalyps

  1. Nene Ormes skriver:

    Glad du gillade den! Jag är också väldigt förtjust i den, särskilt i det inledande stycket (om att hon var 34 år gammal och såg inte en dag yngre ut, så skönt att slippa livsvisdom-men-äppelblomutseende-tropen) och känslan av klaustrofobisk kvävningsrisk utan att för den del vara varken i rymden eller under vatten. Jag hade förhöjd puls under flera avsnitt.

    Uppföljaren är spännande också. Helt annorlunda berättad men med tydliga anknytningspunkter. Mänskligheten låter sig inte förändras helt, om det finns något eländigt någonstans kommer det att finnas folk på andra ställen som utnyttjar det till sin fördel. På andras bekostnad.

    Har Ganymede väntandes på mig i butiken och har Clementine (Subterranean Press, kortare historia i samma universum) hemma i hyllan. Känns tryggt att ha fler installationer att tillgå. :)

    • Anna skriver:

      Ja, jag gillar också att karaktärerna är så mänskliga och att ingenting i boken känns speciellt överdrivet. Nu tyckte jag ju att början var bokens svagaste del, men jag fastnade för Briar direkt – hon är en väldigt bra karaktär.

      Jag ska absolut snarast inhandla övriga delar i serien så att jag kan läsa vidare. Och så är de ju snygga också!

  2. Andreas skriver:

    Har tyvärr inte läst Clockwork Century då den faller lite utanför mina preferenser, men hennes två vampyrböcker: Bloodshot som följs av Hellbent var helt klart läsvärda för genren (som jag nästan uttömt), men de var inga mästerverk.

    • Anna skriver:

      Personligen är det hennes steampunk-böcker som lockat mig mest att läsa något av Priest, men vampyrböckerna har jag också tänkt ge mig på så småningom.

      Ärligt talat så har jag slutat förvänta mig mästerverk när jag öppnar vampyrböcker. Jag har mina favoriter, men genren som helhet har jag börjat tröttna på. Det kan dock bero på att jag förläst mig lite på den.

      • Andreas skriver:

        Ja samma här, tror att jag kom upp i över 300 böcker inom vampyrgenren förra året och det har nog blivit över hundra till i år så visst börjar det bli långt mellan guldkornen i den genren. Som tur är så finns ju även science-fiction och fantasy genrerna kvar där att läsa listorna åtminstone inom sci-fi börjar bli ofantligt lång nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s