”Black Sun Rising”, C.S. Friedman

För mer än ett millennium sedan bosattes den, från jorden, fjärran planeten Erna av mänskliga kolonister. Men på planeten finns en kraft, fae, som får liv och substans från mänsklig fantasi och förkroppsligar såväl människans innersta önskningar som deras värsta mardrömmar, helt utan urskiljning. Tusen år senare har mänskligheten lyckats få fae under någon slags kontroll och kan bruka den med viljekraft. Men fae är långt ifrån en beräknelig kraft, och kan nyttjas till både gott och ont.

Ciani är en adept, född med förmågan att ständigt se fae-kraften som strömmar genom världen och att använda sig av den. Under en av de Sanna Nätterna när inte ens stjärnorna lyser upp världen blir hon anfallen av en demonisk varelse som äter hennes minnen och krafter. Tillsammans med sin lärjunge Senzei, prästen Damien och den gåtfulle Jägaren, som offrat sin mänsklighet för evigt liv och numera lever på mänsklig skräck, ger hon sig ut på jakt för att döda demonen och därmed återfå sina minnen.

Black Sun Rising är på många sätt väldigt klassisk fantasy, även om det finns en del saker som gör att boken inte riktigt passar in i den genren. Den utspelar den sig på en planet i vårt solsystem, snarare än en sekundärvärld i någon slags mystisk, oidentifierad annan dimension, exempelvis. Sedan så har vi Jägaren som trots att han är relativt ond råkar befinna sig på de godas sida. Han är en karaktär med djup, till skillnad från Ciani och Senzei, som är ganska tråkiga att läsa om och som tur är också får betydligt mindre plats i berättelsen. Damien, prästen, är också han intressant, men mest på grund av hans relation till Jägaren. Som en man av kyrkan – vars yttersta mål är att skapa en värld som inte fri ifrån fae och dess inflytande – skyr han allt det som Jägaren står för, samtidigt som han inte kan låta bli av imponeras av dennes kraft och i hemlighet vara tacksam för hans hjälp. Deras relation är väldigt invecklad, och utan den så hade boken varit betydligt tråkigare.

Men trots att Black Sun Rising onekligen är ganska tråkig emellanåt så lyckas Friedman hålla upp mitt intresse nästan hela boken igenom, mest tack vare den fascinerade värld den utspelar sig och Damien och Jägarens komplicerade relation, byggd på ömsesidigt hat och motvillig respekt. Dessutom så har författarinnan blandat in en hel del skräck bland fantasyelementen, vilket jag gillar även om det kunde ha varit lite mer av den varan – vilket den verkar bli uppföljaren, When True Night Falls, av de recensioner jag läst att döma. Bokens fördelar överskuggar definitivt dess brister, även om det hände att jag blev lite trött på den under läsningens gång.

Det här inlägget postades i recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s