”Mother, I am in love with a robot.”

Läste precis ut The Silver Metal Lover av Tanith Lee, och kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Å ena sidan är den bra och lite annorlunda, å andra sidan så är det mycket som jag inte gillar eller som inte känns trovärdigt. Karaktärerna intresserar mig exempelvis inte nämnvärt – de känns alla så överdrivna, på väldigt olika sätt. Jane, huvudkaraktären är så extremt intetsägande, medan föremålet för hennes kärlek och besatthet, Silver, mest är tillmötesgående. Ganska förståeligt, i och för sig – han är ju en robot och programmerad till att vilja behaga sin ägare på alla sätt och vis.

Spoilervarning!
Jag köper heller inte riktigt bokens centrala intrig – förhållandet mellan Jane och Silver. Hon är blixtförälskad. Han är en programmerad till att behaga människor. Han är mest tillmötesgående. Hon är så kär att hon säljer alla sina tillhörigheter och flyttar från sitt trygga, lyxiga hem och sin mor och bosätter sig i en nedgången lägenhet i slummen tillsammans med sin metalliska älskare. Silver är fortfarande tillmötesgående – målar tak och väggar, hjälper Jane att köpa mat och kläder, och gör allt för att hålla henne glad och lycklig. Jag tror inte riktigt på det. Att hon ser roboten och förälskar sig i honom, och att hon i ren besatthet flyr ut i staden med honom kan jag köpa, men att hon verkligen älskar honom på riktigt har jag svårare att förstå. Han har liksom ingen personlighet. Senare så utvecklar han ju en slags mänsklighet, men det är ju på grund av att Jane älskar honom, snarare än tvärtom.

Samtidigt så läser jag och gillar boken. Den är underhållande, och jag gillar hur Silver faktiskt får vara en ”riktig” robot, i alla fall till ett tag. Han har inte mycket till känslor. Han är lika tillmötesgående mot alla människor, inte bara Jane.

”I do care about leaving you, Jane.”
”But you’ll be just the same with them.”
”I’ll be what they need me to be.”

Han är inte mänsklig, och han reagerar inte heller som en människa. Till en början tycker han enbart om Jane för hon vill att han ska tycka om henne och för att han skapad att behaga henne. Jag gillar det hopplösa i situationen – Jane älskar en robot som bara älskar henne eftersom det behagar henne att han älskar henne, och det enda som gör honom lycklig är att behaga sin ägare. Men det ändrar ju snart på sig – genom sin kärlek så lär ju Jane till slut sin robotälskare att uppleva mänsklighet och kärlek.

Som sagt, jag är kluven. Det är ingen dålig bok, men det finns bättre och intressantare kärleksberättelser. Dessutom så har den en hel del brister, och lyckas aldrig riktigt engagera mig. Jag gillar väl egentligen idén mer än själva utförandet, även om Lee lyckas bra med att undvika ganska många klichéer, samt att hålla berättelsen fri från sötsliskig sentimentalitet.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s