”Mercy and cowardice are the same.”

Jag älskar Joe Abercrombies böcker. De ligger på runt en 500 sidor och består till största delen av våld, blod, strider, svärd och trasiga människor. Och svart humor. De är hemska och underbara på samma gång, för man vet att det mesta kommer att gå åt helvete – lite av det hela kanske kommer lösa sig i slutet, men att det mesta är och kommer att förbli skit. Ingenting glorifieras, och allra minst krig. Det är bara kaos och hemskheter. Och det är ganska uppfriskande, med tanke på hur mycket fantasy jag läst där inget är mer ärofyllt än att dö i strid. I Abercrombies böcker finns det däremot ingen ära alls, inget gott eller ont.

Det är faktiskt ganska deprimerande, rentav, fast på ett bra sätt. Trots att karaktärerna är så osympatiska som de bara kan bli så kan man ju inte låta bli att tycka om dem litegrann ändå. Och så är de väldigt intressanta att läsa om. I Best Served Cold figuerar exempelvis en föredetta general som blivit förråd av sin arbetsgivare och hans närmaste män, och som nu är besatt av att hämnd. Till sin hjälp har hon Shivers, en nordman som rest till Styria för att komma bort ifrån sitt blodiga förflutna och bli en bättre man; en massmördare som är besatt av siffror; en arrogant och ambitiös giftmördare samt dennes assistent; och en annan föredetta general som numera inte är mycket mer än ett fyllo, som inte har några andra mål i livet än ett få i sig ännu ett glas.

Ytterligare en sak jag gillar med Abercrombie är att hans böcker alltid innehåller minst en ordentlig twist. Handlingen i Best Served Cold ter sig ju inte så spännande till en början – sju män ska dödas och det är det, ungefär. Men så blir det ju inte riktigt. Långt ifrån. Den här boken tar dock inte riktigt samma tvära vändningar som The First Law-serien, men den gör mig knappast besviken. Hur kan man bli det på en bok som är så bräddfylld med mänskligt förfall, blodiga gärningar, galenskap och strider? Visserligen innehåller den några sega partier och en del av karaktärerna påminner en hel del om de i The First Law. Men det är bra ändå. Bra och hemskt och underhållande.

Fast nu ska jag läsa The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making av Catherynne M Valente i ett försök att lite smått återställa min tro på mänskligheten.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s