”You humans are just so fucking predictable.”

”It’s not me, and it’s not Merrin, and it’s not any variant thirteen. We’re not like you. We’re the witches. We’re the violent exiles, the lone-wolf nomads that you bred out of the race back when growing corps and living in one place got so popular. We don’t have, we don’t need a social context. You have to understand this; there is nothing wrong with Merrin. He’s not damaged. He’s not killing these people as an expression of some childhood psychosis, he’s not doing it because he’s identified them as some dehumanised, segregated extra-tribal group. He’s just carrying out a plan of action, and he is comfortable with it.”

En av anledningarna till att jag gillar att läsa fantastik är att jag älskar att läsa om omänskliga karaktärer. Monster, aliens, genetiskt framtagna alfahannar – det spelar egentligen ingen större roll, bara de är omänskliga och bara det görs bra. Det finns författare som inte verkar bry sig om att de omänskliga karaktärerna ska vara trovärdiga, speciellt inom skräckgenren, men jag tycker det är minst lika viktigt. Det svåra med omänskliga karaktärer – speciellt när, som i det här fallet, mycket av boken berättas ur deras perspektiv – är att få läsaren att sympatisera med dem utan att göra dem mindre omänskliga.

Richard Morgan gör det bra. I Black Man är visserligen dessa genetiskt framtagna alfahannar, dessa variant thirteen, ändå ganska mänskliga. De beskrivs som ”pre-civilised humans. Everything we used to be, everything we’ve been walking away from since we planted our first crops and made our first laws and built our first cities”, och är helt enkelt genmanipulerade soldater, framtagna enkom för att strida. Men krigen är sedan länge över och de behövs inte längre. Trots att de egentligen är mänskliga, så är det ändå en väldigt stor skillnad mellan dessa variant thirteens och övriga människor, främst i hur de sistnämnda betraktar de förstnämnda: som monster, styggelser. De är hatobjekt och tillåts exempelvis inte att skaffa barn, eftersom dessa gener inte ska spridas vidare. Att ha sex med en thirteen ses som en fetish, att ha ett förhållande med en så gott som oacceptabelt.

”We’re the only thing that scares those people, because we won’t comply, we won’t stay infantile and go out and play nice in their plastic world.”

Men det som är intressant med variant thirteens är att de inte ser sig själva som mänskliga. De vet om att de är annorlunda och accepterar det, även om de inte accepterar samhällets syn på dem. De flesta thirteens ser ned på människor, ser dem som svaga och bräckliga och utan egen vilja. De vill inte vara mänskliga, i alla fall inte på samma sätt som resten av mänskligheten är mänsklig. En thirteen påstår till och med att det är de som är de riktigt människorna, medan resten av mänskligheten helt enkelt blivit tämjda, upplärda att finna sig i att styras och kontrolleras av andra. Vidare beskriver han thirteens som mänsklighetens sista chans att bli fria.

En sak som jag gillar med Morgans skildring av thirteens har han gemensamt med Clive Barker: han lyckas visa upp allt som är fult hos mänskligheten genom att jämföra det med ett ”riktigt”, eller i alla fall mer traditionellt, monster. Carl Marsalis må vara våldsam och oberäknelig, har förmågan att döda utan att blinka och att göra det som, i hans ögon, måste göras utan att känna samvetskval, men han är inte ond. Emot det sätter Morgan väldigt mänsklig girighet, makthunger och självbevarelsedrift, samt den rädsla som kan få en människa att göra vadsomhelst, och ställer underförstått frågan om vad som är värst. Det är inte riktigt lika tydligt som i Barkers böcker – i exempelvis Cabal så är det människorna mot hamnskiftande outcasts som livnär sig på människokött – men det finns där.

(Det kan ju vara så att jag, som det die hard Clive Barker-fan jag är, helt enkelt letar upp Clive Barker-influenser i alla böcker jag gillar. Man bör nog inte helt avfärda den möjligheten, i alla fall.)

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt det här, mer än att jag älskar omänskliga karaktärer och jag gillar de omänskliga karaktärerna i Black Man. Det är mest kompletterande pladder som jag inte ville klämma in i min recension av boken – som förövrigt finns att läsa här – så… ja. Det är ju trots allt en klotterblogg det här, så halvt osammanhängande pladder utan något som ens kan liknas vid slutsats är väl vad den borde bestå av.

Det här inlägget postades i klottrigt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s