Konsten att läsa serier

I teorin så älskar jag serier. Jag borde älska serier. Text är ett av mina största intressen, bild ett annat. Så text och bild i kombination borde vara en perfekt berättelseform för mig, men icke. Jag har försökt. Många gånger. Jag står ständigt vid seriehyllan på biblioteket och kollar bland albumen och bläddrar i Neil Gaimans Sandman-serie. En gång lånade jag till och med Preludes and Nocturnes, men det gick sådär med läsandet – efter förorden tog det stopp.

För ganska många år sedan kom jag på att jag skulle ge mig på manga och kollade noggrant upp vad jag skulle tänkas kunna gilla, frågade mangaintresserade kompisar om tips och köpte slutligen några stycken. Började läsa en. I fel ände, borde väl tilläggas. Samtliga mangagalna personer jag frågat om hjälp sade eftertryckligt till mig: ”Och kom ihåg att börja läsa i slutet, åt fel håll, för det är så man läser manga. Vad du än gör, börja inte i början, för då läser du slutet först!” Så jag började naturligtvis att läsa boken åt fel håll och efter några sidor så upptäcker jag att just den bok som jag fått tag på är någon slags västvärldsanpassad manga och att jag precis har läst slutet. Vände på boken och började om, och jag tror jag läste ut den men sedan dess har jag inte läst någon mer manga. Inte så mycket på grund av att jag började i fel ände, kanske, utan mest för att jag kände att det inte riktigt var min grej.

Och på Eurocon tecknade jag en Utopi-prenumenation på fyra nummer och fick också ett seriealbum, Mara från Ulthar av Karl Johnsson, på köpet. Jag har bläddrat lite i det första numret av Utopi, läst ett par av krönikorna, och påbörjat en eller två av serierna, men sedan lagt ifrån mig den. Inte ens mitt Hellraiser – In Pursuit of the Flesh-seriealbum, som jag fick för flera månader sedan av en vän som letat upp den åt mig när hon var i England, har jag läst ännu, trots att Clive Barker själv har varit med och skrivit berättelsen och trots att albumet är grymt snyggt ritat.

Jag har visserligen läst ett fåtal serier, som till exempel The Last Temptation av Neil Gaiman och Michael Zulli, en seriebok som hör ihop med Alice Cooper-albumet med samma namn, och American Vampire vol. 1 av Scott Snyder, Stephen King och Rafael Albuquerque. Men för det mesta så glömmer jag att titta på bilderna och läser enbart textrutorna. Och det är inget bra sätt att läsa serier på, tro mig. Man missar en hel del av berättelsen. Men om jag tvingar mig själv att sakta ned lite i läsningen och verkligen titta på bilderna ordentligt så börjar jag till slut att både läsa och titta på bilderna. Och ungefär då är albumet slut. Varpå jag börjar läsa någonting som enbart består av text igen. Men jag tror att jag skulle kunna bli en serieläsare om jag bara får in vanan, och ”lär” mig läsa serier. För jag vill läsa serier. Det verkar finnas så otroligt mycket bra serier och de är också oftast väldigt snygga. Och de få jag har läst har jag ju tyckt varit bra berättelser, trots att de är i det svårläsliga serieformatet.

Och häromdagen hörde (läste) jag att andra numret av Utopi är påväg att skickas ut, och då tänkte jag att nu fan så ska jag ta mig igenom nummer ett (och kanske In Pursuit of the Flesh och Mara från Ulthar också, men vi sätter inte upp alltför höga mål till att börja med). Jag, som har läst otaliga fantasyklumpar i trilogier om folk som går, går, går och slåss, går, går, går och slåss, jag borde minsann klara av 128 sidor grymt snygga serier.

Det här inlägget postades i om läsning & böcker och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Konsten att läsa serier

  1. Ping: Konsten att läsa serier II | In Another Library

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s