Jag kände på mig att jag skulle gilla den här boken, men jag hade visst fel

När jag var i Spanien för någon vecka sedan blev jag olägligt sjuk och fick spendera de första dagarna inomhus, vilket ledde till att mitt förråd av medhavd läsning krympte i oroväckande hastighet. Men jag lyckades hitta en bokhandel med engelskt utbud och inhandlade den hypade tegelstenen The Passage av Justin Cronin (bland annat, bör väl tilläggas – jag är väldigt mån om att inte bli helt utan böcker, men vem är inte det?). Jag hade ganska höga förväntingar på boken – dels har jag hört mycket bra om den, och dels så verkade handlingen bra: militärexperiment, vampyrsmitta och apokalyps.

Det finns ganska mycket som är bra med The Passage. Boken ligger på dryga 960 sidor, och den var tillräckligt engagerande för att jag utan problem skulle ta mig igenom den. Men det finns minst lika mycket som inte är lika bra. Det händer underligt lite på alla dessa sidor och emellanåt känns det som om boken till största delen består av berättelser om karaktärerna. Visst vill jag veta en del om karaktärerna jag läser om, men jag behöver inte veta allt om alla. Jag lär hellre känna karaktärerna genom handlingen snarare än tillbakablickar på deras liv. Det händer såklart en hel del rent handlingsmässigt i boken också, men efter att jag läst ut den så känns den mest utdragen, nästan plågsamt så. Den har några partier som är rejält sega, och även om de uppvägs av betydligt bättre delar så skulle nog boken ha varit en mer trevlig och jämn läsupplevelse om den kortats ned litegrann. Eller mycket.

Nedan kommer jag spoila boken lite så om du inte har läst den och är känslig för spoilers så vill du kanske inte läsa vidare.

Det största problemet med The Passage är dock inte dess alltför väl tilltagna längd eller livshistorierna, utan det faktum att samtliga karaktärer hela tiden känner på sig vart de ska, vad som händer och vad de ska göra. En man är övertygad om hans bror som blivit bortsläpad av vampyrerfortfarande lever efter en vecka, eftersom han känner det på sig. Det gör också vampyroffrets flickvän. En grupp karaktärer bestämmer sig för att vandra till fots från Californien till Colorado, och därmed lämna sin skyddade tillvaro bakom murarna för den vampyrhärjade öknen utanför efter att ha hört en radiosignal som kallar dem till sig, eftersom det känns rätt. Och så fortsätter det genom större delen av boken. Karaktärerna saknar för det mesta nästan helt anledning och motiv till att göra det de gör, förutom den allsmäktiga magkänslan, och jag köper det inte. Att man kan känna vissa saker på sig utan att ha något riktigt belägg för det och att det kan stämma ifrågasätter jag inte och jag skulle inte ha lagt märke till det om det bara hänt någon enstaka gång att en person fattat ett beslut helt grundat på instinkt, men det är alldeles för mycket av det. Jag vet inte om författaren inte har orkat komma på något bättre, eller om det är meningen att läsaren ska tolka det som om någon slags omnipotent kraft – gissningsvis Gud – leder dem.

Ytterligare en sak som gjorde mig lite avigt inställt till boken är författarens sätt att bygga upp spänning. En del av boken precis i början berättas genom mejl. En biolog befinner sig i djungeln på jakt efter viruset, på en exepedition som är finansierad av militären och han mejlar till en vän och kollega om hur resan och expeditionen går. En dag tycker det upp en elittrupp, beväpnad till tänderna och ingen av forskarna får reda på vad dessa soldater gör där. Efter det händer det en del saker som involverar våldsamma fladdermöss och leder till att ett flertal av expeditionens deltagare insjuknar i vampyrsmittan. Sedan, i slutet av kapitlet, skickar biologen ett mejl där det står: ”Now I know why the soldiers are here”. Inget mer. Jag tvivlar på att någon vettig människa skickar ett sådant mejl till en god vän som sitter hemma och oroar sig för hur det går för en i djungeln bland mordiska fladdermöss och virussmittat resesällskap. Och ja, han kan ha blivit avbruten, men det känns enbart som ett klumpigt försök att göra boken lite extra spännande. Och Cronin gör liknande saker fler gånger – bland annat med några nära-döden-scener som inte känns annat än krystade.

Jag vet inte riktigt om jag tycker att The Passage är en läsvärd bok eller inte. Den är inte dålig, men jag måste säga att den är gravt överskattad i mina ögon. Det finns som sagt saker jag gillar med den – till exempel att den spänner över ett så stort tidsspan, från några år innan apokalypsen bryter ut till ungefär hundra år efter den; den första delen, The Worst Dream In The World; och stora delar av den faktiska handlingen. Jag är kluven vad det gäller att läsa fortsättningen, men vi får se. Jag är ganska nyfiken på vad som händer härnäst, men jag har ingen lust att lägga ned tid på en ännu en sådan ojämn tegelsten.

Och just det – vampyrerna lyser i mörkret. Kommentar överflödig.

Det här inlägget postades i klottrigt, recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag kände på mig att jag skulle gilla den här boken, men jag hade visst fel

  1. Annika skriver:

    Jag håller med dig om att den var på tok för lång. Cronin hade lätt kunnat skära ner ca 300 sidor för att intensifiera handlingen rejält. Jag gillade den dock ändå och gav den en fyra i betyg. Nu återstår det att se om jag kommer att läsa övriga delar av trilogin eller om jag nöjer mig med den här …

  2. Ping: Tematrio – böcker jag oväntat ogillar | In Another Library

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s