”Grab yourself a gun. Welcome to the crew”

Darian Frey är kapten på luftskeppet Ketty Jay och styr över en brokig, oregerlig besättning som alla är på flykt från något, inte minst Frey själv. De hankar sig fram på mer eller mindre olagliga uppdrag och super och spelar sedan bort större delen av förtjänsten. En dag får Frey erbjudandet om att anta ett uppdrag som verkar alldeles för bra för att vara sant – minimalt med arbete och extremt välbetalt. Men trots sina farhågor så bestämmer sig Frey för att ta jobbet, och det dröjer inte länge innan alla dessa besannas och Frey och hans besättning finner sig på flykt undan myndigheterna och mordanklagelser.

Retribution Falls är en fartfylld och hårdkokt space-western med steampunkiga inslag och späckad med Firefly-referenser. I min mening är närapå halva nöjet med boken att leta upp dessa, speciellt när det gäller karaktärerna. Till exempel så Frey är Captain Malcolm Reynolds minus så gott som alla Mals sympatiska egenskaper. River och Simon Tams motsvarigheter är fantastiska, men mer än så tänker jag inte avslöja.

Dock är antagligen Retribution Falls en trevlig bok även om man inte har sett eller bryr sig  det minsta om Firefly. Som sagt är tempot högt och som läsare har man inte tid att bli uttråkad, även om jag tycker att det är lite väl låg nivå på humorn emellanåt, samt att Woodings berättarteknik kan behöva poleras en aning – främst när det gäller tillbakablickarna. Men överlag är det en underhållande, actionspäckad roman fylld med osympatiska karaktärer som man inte kan låta bli att tycka om lite ändå. Samt hålla på, fastän ingenting någonsin riktigt går vägen för dem.

”Det var sådant ditt liv var, en föreställning, en uppvisning”

Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg är en kort roman på 170 sidor, en vacker liten bok med blå försättsblad, tryckt på tjockt, fint papper. Det är en berättelse om vad ord som mänsklighet och normalitet egentligen betyder. Den tar inte långt tid att läsa men stannar sedan kvar i medvetandet länge, länge och skaver.

Berättelsen centreras kring Kristina Katarina Larsdotter, kallad Stor-Stina, som levde under 1800-talets första hälft. Redan som nyfödd var hon för stor för sin ålder och hon slutade inte att växa. Som vuxen reste hon runt först i Sverige och sedan också övriga Europa som en del av impressarion Wolfgang Wolftensteins föreställning där människor med avvikande utseende visades upp för folkmassorna som monster, djur, något lägre stående än människor.

Du beskrivs som ett under, ett missfoster, ett utslag av naturens nyckfullhet, ett monster. Var du verkligen en kvinna, var du verkligen av den lapska stammen? Var du verkligen en människa?

Stor-Stina har varit en kuriositet hela sitt liv, van vid stirrande blickar och gapande munnar, och inte ens genom sin död lyckas hon undkomma att utgöra ett spektakel. Hennes kropp grävs upp och förs till Stockholm för att obduceras inför publik, och boken berättar också om andra obduktioner av deformerade människor, obduktioner som vetenskapsmännen hoppas på äntligen ska ge svaret på vad mänsklighet egentligen består i. Obduktioner som i slutändan, utan undantag, gör dem besvikna. Här skymtar också rasbiologins början – skallar som mäts och försöken att dela upp och kategorisera mänskligheten för att förstå sig på den.

Boken är skriven i en rättfram, saklig ton. Den berättar om Stor-Stinas ensamhet och utsatthet, beskriver obduktioner i ohygglig detalj, återger folkhopens reaktioner och vetenskapsmännens tankar och åsikter kring de vanskapta utan värdering eller betoning. Det känns inte som att någonting i berättelsen lyfts fram eller betonas för att skapa obehag, äckla eller skrämma – Hagberg låter berättelsen tala för sig själv. Inte så att språket är karaktärslöst eller inte tillför berättelsen något. Tvärtom. Men det tar inte över, trots att boken är skriven i andra person singular, vilket gör att man som läsare inte kan låta bli att komma berättelsen och dess karaktärer nära inpå livet.

Rekviem för en vanskapt är en svår bok att släppa taget om. Här finns inga egentliga monster, utan bara människor och deras omättliga aptit på och förundran inför allt som är avvikande och deras behov att distansera sig från detta, samt de människor som, på grund av ”naturens nyckfullhet”, utsätts för deras skräckblandade intresse.

Men hans historier, som alltid handlade om döda och vanställda, tog alltid slut, och föreställningen började på nytt.

Lägesrapport

Senaste böckerna jag läste: Igår läste jag ut Coraline av Neil Gaiman till min kurs i sf och fantasy. Innan det läste jag underbara Amatka av Karin Tidbeck.

Böcker jag läser just nu: Har precis påbörjat Retribution Falls av Chris Wooding. Firefly-referenser, ffs!

Böcker jag ser fram emot: Jag är tråkig och ser sällan fram emot kommande böcker – det känns som om jag har nog att läsa ändå – men två böcker jag gärna skulle vilja ha nu är Blood Oranges av Caitlín R. Kiernan som kommer ut i början av nästa år, samt Errantry: Strange Stories av Elizabeth Hand som utkommer nästa månad.

Senaste filmerna jag såg: Jag såg Scott Pilgrim vs. the World för några kvällar sedan. Rolig och trevlig film överlag, även om jag tycker att den tappade ordentligt i slutet.

Filmer jag ser fram emot: Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill se The Hobbit eller ej. Jag kommer antagligen göra det till slut ändå, men jag tvivlar på att jag kommer att slänga mig över den på premiären. Annars har jag ingen aning om vilka filmer som är på g.

Senaste teveserierna jag såg: Teen Wolf, fast det var ett par månader sedan. Massor av skit jag stör mig på, men Stiles Stilinski, samt Derek Hales deathglares, gör den ändå värd att titta på.

Teveserier jag längtar efter: Spartacus! Jag vill ha tredje säsongen nu, fast samtidigt inte eftersom det är den sista. Jag är också väldigt nyfiken på Steven DeKnights nästa serie, Incursion - jag hoppas att han är lika bra på sf som våldsporr, men det lär dröja ett tag innan den dyker upp. Tredje säsongen av Teen Wolf ser jag också fram emot. Och inte för att det är en ny serie, men någon gång när jag ha tid och ork att ge mig in på en mastodontserie ska jag se Buffy.

Musik jag lyssnar på just nu: Slayer. Allra främst ”Cult” och ”Bloodline” – de låtarna går i princip på repeat för tillfället. Jag är fortfarande helt nedkärad i Nightwishs senaste album så det spelas också en hel del. Enligt last.fm spelas även ”Fuck You” med Damageplan ganska ofta också.

Musik jag ser fram emot: Jag tycker att det är hög tid för ett nytt Tarot-album alternativt ett från Ayreon, men det verkar inte hända så mycket i vardera lägret just nu tyvärr. I övrigt har jag dålig koll, men jag tror av Tobias Sammet håller på att spela in ett nytt Avantasia-album och det ska bli kul att höra.

Enkät hittad hos Glorybox.

Manetsex och böcker som förblir outlästa

Det finns olika anledningar till att man lägger ned en bok outläst. En är riktigt, riktigt dåliga sexscener. Och ja, det låter lite som att han våldtar henne. Men så var det inte, för det var en överjordisk, mycket ond vampyrsjäl (eventuellt Dracula själv) som tvingade honom. Så det så.

Om någon vill ha ett exemplar av Ancestral Hungers av Scott Baker, komplett med manetsex, säg till.

Feuerzeug utförde för övrigt en mycket vetenskaplig undersökning på Twitter för att ta reda på om det finns någon som tycker sexscenen är sexig. Som tentakelporr skulle den tydligen ha fungerat.

Någon dag när jag har tid och ork ska jag nog skriva ett seriöst inlägg om varför den här typen av beskrivningar av kvinnors kroppar stör mig så mycket.

”En stad är en maskin för längtan”

Karma Boulevard har, som jag förstått det, marknadsförts som urban fantasy, vilket jag tycker känns smått missriktat, även om boken innehåller en hel del element som förknippas med urban fantasy-genren. Jag skulle snarare placera den i new weird-facket, bredvid författare som China Miéville och Jeff VanderMeer. Och inte bara rent genremässigt; Anna Kerubis debutroman är en fantastisk berättelse, försatt i och centrerad kring betongdjungelstaden Nya Ionah som jag efter bara några kapitel faller pladask för. Staden är ett virrvarr av trassliga telefonledningar, gator med underliga namn, bokhandlar som sväljer besökare levande, tåg som tar en tillbaka i tiden, besynnerliga kulter och religioner, spökträd och mjölkbarer. Och överallt finns Motorvägen närvarande, vilken ingen riktigt vet var eller vad det är, förutom dess försvunna skapare Tobias.

Nya Ionah är en stad som handlar om minne. Dess invånare är besatta av minne, kanske för att de inte har råd att hålla sig med så många egna: staden förändrar sig från dag till dag, stadskartan åldras snabbare än morgontidningen och inga sanningar är giltiga till nästa år. Stadens invånare förälskar sig i minnen, de går till krig för minnen och framför allt så handlar de med minnen. Vid de livliga tvärgatorna kring Karma Boulevard pågår den illegala minneshandeln, ju mer illegal desto länge bort från boulevarden man kommer.

-

Några kvarter från Karma Boulevard ligger en gata som saknar namn. Antingen heter den inget, eller så är namnet omöjligt att minnas: ingen vet vilket, alla vet bara att inga namn fäster på den. Det går inte ens att kalla den Namnlösa gatan så att någon annan förstår vad man talar om, den går bara att beskriva i relation till sin omgivning.

Varje kapitel är en liten berättelse i sig, även om det finns en röd tråd som sträcker sig genom hela boken – ibland är den väldigt tydlig och ibland befinner den sig undanskymd i bakgrunden. Dock är ramberättelsen av mindre intresse än utforskandet av staden och dess invånare. Som läsare kastas man rakt in i handlingen och till en början försöker jag hänga med i vad som händer, men efter ett par kapitel så lutar jag mig bara tillbaka och väntar på vad som dyker upp härnäst, vilken gränd eller gata eller stadsdel som utforskas på nästa sida.

En stad är till för att människor ska få glimtar av varandras liv. En stad är en maskin för längtan. Därför dör staden när människor inte vågar låta sina tankar vandra fritt längre, när människor inte vågar röra sig nattetid. En stad kan inte vara försiktig, en stad kan inte vara återhållsam. En stad måste alltid vara beredd att säga ja, eller åtminstone ha sinnesnärvaro nog att titta åt andra hållet. En stad kan inte vara nykter, kysk eller sparsam. Betänkligheter är den värsta sjukdom som en stad kan drabbas av.

Karma Boulevard är en underbart surrealistisk resa genom en lika surrealistisk stad och när jag når sista sidan vill jag ha mer. Mer konstigheter, mer av Nya Ionah, mer av dess fascinerande invånare. Dessutom så tycker jag att det är så roligt att den här typen av fantastik skrivs och ges ut i Sverige. Mer sådant, tack.

”Because stories are like mirrors”

För mig är Charles de Lint synonym med feel good-berättelser. Jag vet inte riktigt varför, för hans romaner – åtminstone de som är skrivna för vuxna – är stundtals både mörka och hemska, men ändå så finns alltid där en slags genuin, upplyftande hoppfullhet. Someplace To Be Flying utspelar sig likt största delen av hans berättelser i Newford, en fiktiv stad befolkad av kråkflickor, djurfolk, konstnärer och hemlösa. Samt vanliga människor också, men dessa ser man inte så mycket av. Det är en av sakerna jag uppskattar med de Lints böcker: att de utspelar sig bland människorna som befinner sig i periferin av den ”vanliga” världen; människor som hamnat lite utanför samhället, antingen frivilligt eller på grund av sina omständigheter.

Someplace To Be Flying är till en början en ganska rörig bok. Berättelsen hoppar mellan en mängd olika karaktärer, varav flera inte tycks ha någon koppling överhuvudtaget. Sakta men säkert börjar dock den röda tråden dyka upp bland alla sidospår och kringelkrokar i historien. Boken börjar med att en ung man vid namn Hank ser en kvinna bli misshandlad och bestämmer sig för att ingripa. Kvinnan heter Lily och är en fotograf som börjat intressera sig för myterna kring ”the animal people”. Detta får gamla konflikter mellan djurfolket att blossa upp på nytt, sår som aldrig riktigt läkt att öppnas upp igen. Detta är dock bara inledningen på boken – som sagt så tar det ett litet tag att nysta upp berättelsen.

Hur mycket jag än gillar att göra just det så blir jag lite trött på det när jag listar ut hur allt hänger ihop mycket tidigare än bokens karaktärer gör det. Problemet är att de skulle räkna ut alltsammans och slippa åtminstone en del av bekymren om de bara pratade med varandra. Några av karaktärerna sitter inne med flera av svaren, men kommer bara med vaga antydningar eftersom det egentligen ”inte är deras sak att berätta” eller något som någon annan karaktär ”måste upptäcka/utforska på egen hand”. Jag kan köpa det till en viss gräns, men efter ett tag blir jag mest irriterad på att de bara krånglar till det ytterligare för sig.

Denna lilla invändning till trots så är Someplace To Be Flying både en mycket trevlig bok att återvända till Newford igenom och en bra berättelse i sin egen rätt. Speciellt gillar jag de två kråkflickorna Maida och Zia som för min del dyker upp för första gången här. De är för det mesta underhållande och okynniga, men långt ifrån fullt så oskyldiga och ofarliga som man luras att tro när Maida sitter och dricker te som består enbart av socker eller när de flamsar omkring och avslutar varandras meningar. Vissa delar av persongalleriet är dock lite mindre intressant och jag tycker att de Lint tyvärr tappar bort Hank och Lily litegrann; ju närmare slutet jag kommer desto mindre bryr jag mig om dem. Men, som sagt, det är små invändningar mot en i övrigt bra bok.

Nytt i bokhyllan